[1 Thorsd.]. I dag morgse avmarscherade jag ensam i god tid, och tog vägen åt den södra finnskogen.  Det var ett utmärkt vackert höstväder, ehuru litet kallt, dock frös jag ej, ehuru jag ännu nyttjade ett par tunna sommarböxor av linne utan foder och därunder ett par andra dito av lärft. Jag gick en fjerdingsv., då jag stötte på ett av torpen i Metbäcken ¹⁾.  Gumman var finska.  Karlen hade av henne lärt sig att stava litet i språket.  Genast frambar den snygga och välmenande gumman mat och brännvin och då jag ej kunde förtära det senare, tyckte hon mycket illa vara.  Jag skänkte dem 1 ex. ²⁾   Härifrån var åter en fj. till första gård av

Runnsjötorp (norra) = Mustamäki, 6 st. skatter till Rådom. I den första stugan jag ingick fann ja en flicka, som var ovanligt lik den finnflickan jag såg i Karlstad.  Man bjöd mig överallt mat och brännvin, varest jag stack näsan inne.  Värden Markus Bengtsson, hemma från Norge, hade upptagit detta ställe själv år 1771 och stod sig sedan rätt bra.  Talte finska väl och beskrev vidlyftigt sin slägts ursprung allt från Medelpad.

Här såg jag en liten flicka, som hade en halssjuka; det växte flera tumslånga mandlar kring halsen, som slutligen sprack upp och blödde ofanteligen, även ibland kring ögonen, med vilka hon ej kunde se, då hon var frisk om halsen.

En man vid namn Joh. Porka hade härunder förskaffat sig en 6:te del i hemmanet (förmodligen genom gifte) och han tog under några missväxtår spannmål på kredit av en Palmgren i Karlstad och då hans hemman skulle därföre auktioneras, så ville Hindr.  Olsson, att det ej skulle komma i främmande hand, utan ville hellre då inlösa även denna delen; till den ändan lånte han 2,200 dal s. m. av Per Andersson i Treskog, allmänt känd under namn av Pukin-Pekka, för att han plägade idka stor handel med bockar.  Han var svensk och känd för en orättfärdlig man, som gjorde mången fattig mans olycka.  För att avbetala denna skuld ingick Hindrik Olsson i accord med lagman  Antonsson  i  Höglunda, att han skulle gottgöra Pukin-Pekka dess skuld, mot det att Moilainen skulle släpa honom mastträd i avräkning. Den tiden födde Moilainen 7 hästar och 50 kreatur. Han släppte ej blott så mycket som var överenskommet, utan även betydligt mera, så att efter hans egen utsago två gånger denna summa borde vara avbetald. Som han visste, att Antonsson ock lämnat penningar åt Pukin-Pekka (ehuru han ej visste, huru mycket) och Hindrik tillika var för mycket enfaldig och godtrogen, så försummade han att taga kvitto eller den minsta sedel på detta. Efter långliga tider sedan Hindrik dött, så stämde Pukin-Pekka arvingarna för denna skuld. Han nekade både för Häradsrätten och Lagmansrätten, att han av Antonsson fått någon betalning och de svarande hade intet skriftligt att uppvisa.  I deras stora nöd gick då dottern Lisa till Antonsson, som ännu levde gammal och nästan utan sans. Hon sade sig vara dotter till Hindrik Moilainen och påminte om de master han släpat fordom för att därmed få sin skuld avplånad till Pukin-Pekka. Detta sade sig Antonsson alltfort hava i minne, men kunde numera icke på hennes enträgna begäran giva henne något nytt intyg på det som så länge sedan passerat, emedan alla hans dokument för 8 år sedan uppbrunnit och han kunde således i den vägen intet göra; förgäves har dottern gråtit och bett, lovat en ko, m. m. i betalning. -- Dock allt förgäves. -- Efter många års processer, så blev hemmanet tilldömt Pukin-Pekka.  Han flyttade ej dit själv utan bytte med Anders Jakobsson Martinen från Norra Ängen och fick då hans egendom i stället, samt  Per Jonsson och Jon Jonsson,  även från Norra Ängen, vilka nu flyttade dit.  Detta skedde vid pass 1760. De sistnämnda bröderna bytte åter med Jan Jakobsson Kauttoinen från Borrsjön, vilken nu kom hit ungefär 1773.  Dess söner sålde det åt presten i Gräsmark Alstermark. Martinen åter sålde sin del åt en Matts Clemensson Ronkainen från Kammoisenmäki, och denne bytte med Alstermark, av vilken han fick Hiiroisenmäki, vilket Alstermark under tiden på något sätt korpat åt sig.  Pukin-Pekka uppbar dock lönen för all sin orättfärdighet, han blev med ett vedträ ihjälslagen av sin egen dräng, vilken han för 2 år ej ville utbetalt dess lagliga lön.  Han skulle då på sin dödsstund även för någon av de sina bekänt, att han emottagit 1,000 daler av Antonsson men att lagmannen själv behållit den andra delen sig till godo.

Dottern Lisa Hindriksdotter Moilainen, gift med Jakob Jonsson Kauttoinen, flyttade sedan från Runnsjön till Södra Runsjötorp på vestra sidan om sjön.  Där bodde väl förut en Matts Lehmoinen, av vilken de köpte sig det.  Den tiden hörde torpet under Rådom.  Sedan de nu några [år] arbetat därpå och fått det i skick, så hände det sig ej bättre, än att Rådom i en process förlorade torpet jämte skogen till Runnsjön. Då var Alstermark nog hård att åter bortskjutsa dottern Lisa. Processen varade likväl i 8 år emellan dessa å ena och Alstermark och Runnsjöborna å den andra. -- Sedan de fått åter flytta bort från sitt arbete och lämna det till pris för hungrande rovfåglar, levde de någon tid som inhysingar i  Mustamäki, där de under andras tak åtminstone voro fredade för vidare förföljelse. Men de tyckte, att de dock ej ville leva på andras nåder, utan sökte att än gång få genom arbete och verksamhet vara sina egna, de upptogo därför nuför tredje gången ett nytt ställe på en stor ljungmo, där de nu bo och [som] kallas Rantamäki (Runnsjöviken). Som de för en så lumpen summa förlorat sitt fäderne Runnsjön, så funderade de nu på att återbörda det tillbaka. De gingo att förfråga sig häruti till lagman Sandelin, vilken sade, att det visserligen toge lag.  De fingo löfte att få låna denna summa av en Jonas från Backa, vilken infann sig med penningarna inför rätta.  Runnsjöborna sökte först övertala honom att ej låna dem penningar, sade att processen skulle räcka i flera år, för vilka han ej skulle få intresse för sina penningar samt att Lisa Hindriksd:r till slut ändå skulle förlora egendomen.  Då detta ej hjälpte, så övertalade de lagman Sandelin, som för mutor (vilket likväl ej kan bevisas) inkallade parterna, och då Jonas ville framlämna myntet, sade han, att det ej behövdes, han skulle ändå framtaga saken.  Desto bättre, svarade Jonas, om jag slipper att lämna den.  När sedan utslaget föll, så hette det däri: alldenstund och emedan bördssumman ej var inlämnad, kunde intet avseende göras på kärandens ärende.  Därigenom förlorade det stackars folket även denna ersättning.  Då ämnade den stackars gumman själv gå till konungen och tog med sig sin son Hindrik, en yngling på 18 år.  Då de kommo till Karlstad, gingo de upp till landshövding Wibelius, av vilken de utbekommo pass, han talte med dem på finska och sade, att för det närvarande är ej kungen hemma (det var ungefär för 9 år sedan) och vänd om, kära mor med er son, ty det är nu en så stark värvning, så de säkert taga honom med våld ifrån Eder.  Modern svarade, att det är väl ej möjligt att de kan taga från en resande moder dess barn - och beslöt att vandra.  Men pojken, som kunde finska, blev av landshövdingens tal så uppskrämd, att det var omöjligt för modern att få honom längre.  Hon vände således om med ett gäckat hopp och ett nedslaget sinne.  De stämde därpå Alstermark och Runnsjöboarna till tingen och ville taga värde på egendomen sådan de fick den och ville av överskottet emot skulden göra sig betalt.  Dessa protokoll såg jag, men Alstermark vinglade uppskov från det ena tinget till det andra. Vari dessa sågo, att det föga var att uträttas, utan lämnade hellre saken att vila än att processa sig fattigare än de redan voro för en oviss utgång. De frågade mig med tårar i ögonen, om jag ej visste någon utväg till deras hjälp.  Alstermark skördade ej länge frukten av sin vinning. Ty ehuru han lade 6 bönder här i Runnsjön under sig och bortskjutsade dem själva för att tagaderas egendomar om händerna, så försmäktade hans änka och barn nu i största fattigdom och elände.  Ty efter mannens död flyttade hon med sina 4 döttrar till Runnsjön.  Hon mottog här mycken jord och egendom.  Som hon ej kunde sköta dem, så råkade den överallt på förfall.  Stora kronoutskylder m. m. gjorde, att hon endera dagen gick från alltsammans.  Hon lever nu i fattigare omständigheter än Lisa Moilainen. Skyldig över ögon och öron.  Hon har inträtt i ett nytt äktenskap med en svensk bonddräng, som ingalunda förbättrat hennes omständigheter.  Jag gick härifrån omkring viken till

Runnsjön (Runsiöni).  Det var en god halv fjerndedel.  Byn var på en hög backe på andra sidan om sjön.  I de första gårdarna träffade jag nästan ingen hemma.  Alltsammans vittnade där om fattigdom och osnygghet.  Då jag kom till 4:de bostaden, där jag visste att Alstermarks Enka skulle bo, blev jag litet nyfiken, emedan jag hört talas om husets unga döttrar, som nu voro fullkomliga bondmänniskor, ehuru f. d. mamseller Alstermark och prästdöttrar.  Modern kallades över allt i byn för Papinmuori. Jag träffade först en ung vacker flicka, som kom med bara fötterna från fähuset i simpel dräkt. jag kom strax underfund med, att det var den mellersta dottern Eleonora Sofia, f. 1806.  Sedan jag kom inne, fann jag den yngsta Lovisa, f. 1808, ännu vackrare och den äldsta Anna-Lisa, f. 1803, ej utan sitt behag.  De voro alla ovanligt smala om veka livet och välväxta.  Den äldsta av dem hade riktigt ett Alstermarkst drag i sitt ansikte.  Modern, en finnflicka Maria Olsdotter Kauttoinen från Borrsjön, tjänte som piga hos Alstermark, följden blev, att sedan de 2 barn, han hade med sin fru, dött, skildes de från varandra, och han äktade denna, med vilken han framfödde 4 barn, varav äldsta dottern redan var bortgift med en bonde.  Käringen, urgammal och ful, hade likväl fått sig en ung svensk bonddräng till make. Jag gick till närmaste gård till bonden Anders O1sson Porka, som där upptagit ett nybygge.  Han var väl fattig men gästfri.  Med honom gick jag ännu sent om aftonen med eldbloss att besöka en tredje gård, där folket redan låg och sov men genast steg upp.  På hemvägen drev hundarna en räv längs fram och åter i den mörka skogen.  Natten sov jag uti en bod. - - - Frychius hade upphäft flickorna Alstermarks namn och kallat dem blott för Svensdöttrar.  Natten blåste det ofantligt starkt och regnade.

[2 Fred.]. Då jag om morgonen vaknade, var hela stugan uppfylld av bönder, som från de närmaste torp kommit till att träffa mig.  De voro från Kalvhöjden, Sorktjärn m. m. Därigenom slapp jag att gå dit, vilket jag annars tänkt.  Av dem fick jag veta, att Kalvhöjden (Vasikanmäki) fått sitt namn därav att finnarna fordom, på denna backe hittat en älgko, som kalvat, vars kalv de fasttagit och dräpt.  Den första som här upptog [torp] var en Yrjö Porkka, efter honom var det en tid öde, då Olov Porka kom dit.  Han hade ej mindre än 16 syskon, som voro kringspridda åt alla kanter.  Hans son Johan Olsson och dotterson Johan Johansson lever ännu och var här närvarande bland de andra.  Han var gift med Cajsa Ersdotter Kähköinen från Kähkölä, med vilken han fått 12 barn, men det som var märkvärdigt, var 4 ggr tvillingar.  Hon hade redan ett oäkta barn, förrän hon blev gift, som var det 13:e.  Av de 12 äkta voro 9 pojkar och 3 flickor, de voro födda i följande ordning: a) flickan Annikka 1788, hon lever ännu, b) gossarna Johan och Olov 1790, av dem lever Johan ännu c) Erik 1792, lever, d) Samuel och Olov 1794, leva båda, e) Anders och Kajsa, dessa äro båda döda, f) Henrik, g) Jakob.  Därpå höll hon uppe i fem år, men fick sedan Kajsa och Pekka 1798.  Fadrens mor var 81 år, som var slagrörd och måste skötas som ett litet barn; den tiden hade de dessutom 8 st. små barn att skötas.  Icke dess mindre hade han trökatt sig fram och stod sig rätt bra.  Vasikanmäki utgör 1 g. och ligger under Vasserud i Fryksände.  Dessutom är ett annat ställe Övra Kalvhöjden (Lihavamäki), ett ställe, som bebos av Olov Jonsson Porka, som år 1787 upptog det och genom sin hustru köpte sig skatte från Vasserud.