Bosättning och svedjebruk
När finnarna i slutet av 1500-talet började invandra till Värmland var ödemarkerna enormt stora. I hela landskapet fanns endast 1800 hushåll.
Bebyggelse fanns efter sjösystem och älvdalar såsom Klarälvdalen och Fryksdalen.
Gustav Vasa ansåg att alla landets ödemarker var kronans egendom. Som omnämnts tidigare ville han stärka statens skatteunderlag och stadgade därför år 1559 att vem som ville, fick lov att bosätta sig i sådana trakter för att röja och svedja.
På det viset har vi fått finnmarker i ett tiotal svenska landskap.
Att invandringen till Värmland fick en särskild stor omfattning berodde på, som också omnämnts tidigare, Hertig Karl. Han beskrivs som en utomordentlig initiativrik person både för län och land. Han uppmuntrade till nya bosättningar och gav bland annat sex års skattefrihet och ibland även utsädeshjälp och han försökta att trygga och reglera bebyggelsen.
Sedan domare och godemän kontrollerat bosättningen och platsen, så att inte bolbyns rätt träddes för nära, skulle finnen få frihetsbrev och besittningsrätt.
Under åren 1580-1594, har inte mindre än 460 torp upptagits i Värmland, varav flertalet var finntorp. Som omnämnts tidigare kom man i grupper, men man blev färre personer i de här grupperna , ju längre västerut i Sverige man kom. De hade ofta förutbestämda mål, och till sist blev det en eller två familjer, som med sina näverkontar eller reppu på ryggen, jaktvapen, redskap, en handfull råg, som förvarades i ett lomskinn, drog vidare genom bygderna ut i ödemarkerna så långt bort att inga andra rökar syntes. Ju längre upp i skogen desto bättre svängrum.
Finnarna bodde helst ensamma på skogen, med undantag av nära anhöriga och släktingar, som kunde klumpa ihop sig, så att det blev ordentligt trångt på finnhemmanet. De ville vara sin egen herre, utan grannar att ta hänsyn till. Finnarna bodde således, om möjligt ensamma ute på skogen. Det kunde ta flera år innan man nere i bolbyn upptäckte att det var en finne som bodde på skogen.
Typiskt för alla finngårdar är att de ligger högt i någon sydsluttning, i regel på 2-400 meters höjd över havet. Man hade lärt sig att bosätta sig på den nivå, där man är minst känslig för nattfrost. Andra förutsättningar var att det fanns gott om fisk och villebråd. Här byggde man sin första primitiva bostad, som i regel var en kåta.
Kargt och torftigt var det, men ofta låg boplatsen svindlande vackert med utsikt över sjöar, blånande berg och dimfyllda dalar.
Svedjefinnen hade nu två mycket svåra år framför sig, innan han fått sin första rågskörd. Det var inte bara att klara försörjningen för den kommande vintern, man måste också villkorslöst se till att det första svedjefallet blev hugget före vintern. Så var det bostadsfrågan, som måste ordnas, och som ofta det första året, blev mycket primitiv. Hade man boskap med sig, fick man lov att även få tag på foder till djuren.
De första åren var man helt beroende av att man hade en god jakt- och fiskelycka.
Basfödan för svedjefinnen var rågbrödet. Det var således ett livsvillkor för finnarna att svedjebruket lyckades. Det fallhygge, som gjordes det första året, brändes andra året vid midsommartiden. En kväll när brandrisken var liten, slog husfadern eld och tände på. Detta skulle enligt gammal tradition ske på tre ställen och med tre slags eld, nämligen skotteld, flinteld och gnideld. Då eldarna möttes skulle det smälla, och ju hårdare det small, desto bättre blev rågen, trodde man.
När man valde platsen för svedjefallet, sökte man sig till södersluttningar, helst med stor fin granskog, man försökte också undvika allt för stenig mark. Det man såg när elden slocknat var dock ett stenrike, allt var förtärt, inte ett levande strå, inte en skylande mossa. Så snart som askan svalnat skyndade sig finnen att uppluckra marken med en hacka.
Man använde också den typiska finnharven, som torde ha varit synnerligen praktisk på svedjemark och steniga åkrar. Den fastnade ej och pinnarna (grenarna), som var ca 70 cm långa, följde smidigt markens ojämnheter utan att gå sönder. Därefter sådde man fallrågen.
Man sådde mycket tunt och myllade ner, ofta med händerna.
Carl Axel Gottlund berättar om en man och hans hustru, som hade fört med sig råg från Finland, att det tog 14 dagar för dem att peta ner den dyrbara sådden, korn för korn på sin rågsved.
Gottlund var en finsk prästson från Savolax i Finland. Efter studentexamen kom han till Uppsala universitet där han läste något år. Därefter gjorde han två vandringar bland finnarna i Värmland och Dalarna. Under den första vandringen år 1817, besökte han finnarna i östra Värmland och västra delarna av Dalarna. Den
andra vandringen företogs år 1821, i finnbygderna i västra Värmland, ända upp till Norra Finnskoga.
Det var bägge årslånga vandringar, där han gjorde noggranna anteckningar. Det resulterade i två böcker, som varit till stor hjälp vid forskningen kring finnarna.
Text är hämtad ur avsnittet "Den finska invandringen till Sverige" i häftet "Svedjefinnar" av Uno Berggren, Munkfors, från september 2000.
Till antavlan med Guns anfäder som ättar från svedjefinnar.
Finska släktnamn från Värmlands Finnskogar.
Utdrag ur Carl Axel Gottlunds dagboksanteckningar från år 1821.
Finnkulturcentrum i Torsby.
Mer information om Svedjefinnar på Finnsams hemsida.
Åter till
Vår Släkthistoria.
Copyright © Håkan Bergström, uppdaterad 2012-11-28
