Detta är en avskrift av Edith Marie Edgars släkthistoria om sin morfar
Anders Wahlströms svenska anfäder och ättlingar i USA.
Anders Wahlström var bror till min farmors far,
skräddaren Matts Wahlström.
Inledning
| |
|
Antavla | |
|
De första åren i Amerika
| |
|
Tonåren ov de första åren som vuxen
| |
|
Åren som vuxen, giftermål och familjer
|
|
OCH ÄTTLINGAR I AMERIKA Varje familjs släktkrönika måste ha en tid och plats för sin början och en anfader att utgå ifrån. Från denna anfader kommer sedan släkten att utökas för varje generation och allt eftersom den breder ut sig. Att hitta en sådan utgångspunkt för Anders Wahlström och hans ättlingar var ingen större svårighet för författaren. Detta tack vare vår släkting, Ruth Sigrid Nelson. Hon har ju tillbringat ett flertal timmar med att söka reda på våra förfäder och har då kommit tillbaka till 1666. Under år 1950, då hon under sex månader besökte Sverige, kunde hon med hjälp av den svenska grenen av Wahlström släkten, kartlägga information som hittills varit okänd. Hon har sedan fått sin släktsammanställning klar till år 1964. Det är tack vare hennes intresse och arbete som vi nu kan veta så mycket om våra förfäder. Med hennes sammanställning som underlag har nu författaren kunnat göra en uppställning över våra förfäder i rakt nedstigande led från år 1666 till detta år, år 1970. När vi tittar på uppgifterna om våra äldsta förfäder måste vi ha en sak klart för oss: under många är har man i de skandinaviska länderna, för varje ny generation som växt fram, antagit sitt efternamn efter faderns förnamn. Pers son Erik tog sig namnet Erik Person (Erik Pers son) och Eriks dotter Anna tog sig följaktligen namnet Anna Ersdotter. Under den första hälften av 1700-talet (omkring 1740 eller så) upphörde denna tradition utom i de avlägsna delarna av landsbygden, där den kanske fortfarande förekommer. Note 1
Erik och Maria Davidson fick tre barn:
David och Per tog sig namnet Wahlström som betyder "Lugnflytande bäck genom ett vackert landskap". Detta fick författaren reda på av en Svensk minister och hans fru som besökte Dauphin Way United Metodist Church under sommaren 1975. Note 2
(Denna historia berättades för mig av Mor Far (Anders Wahlström) och min mor när jag var barn)
Katarina (Karen), Mor Fars äldre syster, gifte sig med en man som hette Joseph Gisselberg och deras son, Joseph Gisselberg, emigrerade till Amerika. Denna gren av familjen sägs ha slagit sig ner någonstans i Illinois, troligast Moline, Ill. eller Rock Island. Kontakten med denna gren har under åren ebbat ut. Note 4
Maria Wilhelmina och Elida föddes i Stockholm, och de följande sex barnen föddes i Amerika. Joseph föddes i Quincy, Florida:, Carl till Alfred i Bonne Terre, Missouri och Emanuel i Oviedo, Florida. Note 5 Det är nu sensommar år 1970 och precis 100 år sedan vår förfader Wahlström tillsammans med sin fru, tant Minnie, och våran mor, Elida, kom till Amerika. Dit Mor Far och Mor Mor, som förresten var motvillig till att emigrera, kom för att börja ett nytt liv i ett land som erbjöd störa möjligheter, men inte utan hårt arbete och mycket att försaka, både för dem själva och för familjen i övrigt. När jag nu sitter här i min favoritgungstol, går mina tankar tillbaka till de år under vilket så mycket har hänt fram till år 1970. Och jag blir frestad att berätta några av de händelser som hänt vår släkt som de har berättats för mig under min barndom av min mor, tant Minnie och Mor Far. Jag berättar dem som jag minns dem idag och de bygger på alla frågor jag som barn ställde om deras resa till Amerika och de följande åren. Året är 1870. I Stockholm, Sverige är det en klar och solig julidag. På kajen står en ung familj, far, mor och två små barn. Det, ena ett år gammal och det andra bara tre veckor gammalt. Runt dem står deras släktingar och vänner som har kommit för att ta ett sista farväl och önska dem lycklig resa när de nu skall gå ombord på det skepp som ligger ankrat strax intill. I alla ögon syns tårar då de ej vet om de någonsin kommer att återse varandra. Då de går ombord på båten ser de dock in i framtiden med tillförsikt.
Seglen släpps ner och ankaret dras upp. Båtens för styr sakta ut från kajen för att söka sig ut mot öppet vatten. Först nu är Andrew och Maria fast på sitt stora äventyr.
Resan från Stockholm till New York varade i sex veckor under vilka häftiga stormar med starka varma vindar och hård sjö korsar deras resa. Vid vissa tillfällen var passagerarna rädda att de aldrig skulle nå sitt resmål. I början av augusti kom den lilla familjen fram och kunde nu för första gången sätta sina fötter på den Amerikanska jorden. De var nu redo att börja leta efter att permanent hem i USA. Före avresan från Sverige hade preliminära planer gjorts upp om att åka direkt från New York till Rock Island, Ill., där vänner och släkt redan tidigare slagit sig ner. Dessa planer var dock mycket preliminära och inga löften hade givits. På något vis kom detta att visa sig vara ganska lyckosamt då vår äventyrslystna förfader, efter en kort tid i New York träffade en representant från staten Florida. Representanten berättade att staten Florida var öppen för att folk skulle bosätta sig där, detta för att göra Florida till en stor stat. Mor Far köpte nu - utan att ha sett - en stor plantage strax utanför staden Quincy som låg halvvägs mellan Pensacola och Jacksonville. Då de endast talade "bok Engelska" som de hade lärt sig i skolan i Sverige och att aldrig ha sett en neger eller hört engelska talas som de talar, hade de en svår tid med att komma över språkbarriären. Negrerna som bodde på plantagen var före detta slavar. Under de två följande åren försvann mycket lös utrustning genom negrerna och Mor Mor, Mor Far och tant Minnie fick tyfus, vidare föddes även farbror Joe under år 1871. Allt detta gjorde att de beslöt sig för att sälja plantagen och flytta till St. Louis, Mo., eller rättare sagt Bonne Terre. Bonne Terre var en liten stad ungefär 50 "miles" sydväst om St. Louis, där Mor Far fick plats som förste intendent vid blygruvan. Det fanns inga vägar som ledde till Gulfkusten utan endast stigar gjorda av oxkärror, så de fick resa med alla sina ägodelar lastade på oxkärror från Quincy till Appalachicola där de gick ombord på en ångbåt, Steamer Tarpon, som skulle ta dem till New Orleans. När de kom fram till New Orleans fick de en något säkrare färd med en större båt, på vilken de med sina ägodelar åkte uppför den stora Mississippi. Under resan lagade de sin mat på en kolkamin och fick sova på madrasser som fanns utlagda på däck. Över madrasserna fanns myggnät för att skydda dem från moskiter och andra insekter. Varför de åkte på detta enkla sätt har jag aldrig lyckats förstå eftersom att Mor Far ändå hade pengar. Kanske var det Mor Mors medfödda sparsamma natur, som hon hade hela livet, som gjorde att hon inte ville åka på någon lyxig flodbåt som hon ansåg av full av ondska med allt sitt spelande och drickande. När de kom fram till St. Louis reste de vidare med dilligens till Bonne Terre där de kom att leva i närmare nio år. Under dessa följande nio år föddes ytterligare fyra barn men de dog alla i ung ålder. Under alla dessa år försvann aldrig drömmen om Florida från hans tankar och han beslöt att återvända dit, fast nu längre söder ut. Han lämnade sin trygga tillvaro och återvände till Florida där han nu köpte en stor stycke areal i den lilla staden Oviedo alldeles intill Orlando. Där planterade han apelsinträd och lämnade sedan ägorna hos en tillsynsman. Han återvände en kort tid därefter åter till Bonne Terre. Hans hälsa började nu bli sämre, detta på grund av all rök från gruvorna, och familjen blev nu tvungna att besöka släktingar och vänner i Illinios och sedan resa till Sverige. I Sverige stannade de i två år. Nu hade jag tänkt avvika lite från vår släkt och istället berätta lite om staden Oviedo. Den ligger i mellersta delarna av Floridas vackra sjöregion. Det fanns även ett flertal sjöar inom själva staden. Den största kallades "Lake Charm". Runt sjön låg flera kullar som vackert sluttade ner mot sjön. Det gick även en liten väg mellan sjön och kullarna där husen var belägna. Under dessa år byggde pensionärer från Norra Amerika, såsom ministrar, läkare, lärare och personer med konst-, musik- och konstnärsintresse, vackra hem på sluttningarna ner mot sjön "Lake Charm" där de tillbringade sina vintrar. Istället för att vara en sovande stad i söder, var det en kulturell kärna för de som beslutat sig för att bosätta sig där permanent. De innevånare som var intresserade delade gärna med sig av sitt kulturella intresse till de som endast bodde där under en del av året. Våra mödrar och fäder samt deras syskon var alla intresserade av detta och fick därigenom en mängd vänner, vars vänskap många gånger varade hela livet ut. Jag fick tillfälle att, på hösten 1927, besöka Oviedo tillsammans med min mor och far. Jag fick ta en närmare titt på staden och även träffa några av innevånarna som ännu levde och mindes mor och far. Husen runt sjön hade sedan länge varit övergivna och de som byggt dem var alla borta. Huset som Mor Far byggde på apelsinplantagen var två våningar högt. I bottenvåningen fanns det ett vardagsrum, ett matrum, ett kök och ett sovrum som Mor Mor och Mor Far bodde i. På övervåningen, som man kom till via en trappa på utsidan av huset, fanns ytterligare två sovrum. I ett av sovrummen bodde farbror Joe och det andra delades av Mama och tant Mimie Jag besökte även det huset år 1927. Nu växte apelsinträden som en stor skog runt huset. År 1886, när tant Minnie var 17, Mama 16 och farbror Joe 15, drabbades staden Charleston i Syd Carolina av en jordbävning. Jordskalvet ödelade stora delar av staden. Skalvet började tidigt på kvällen och var så starkt att skälvningarna märktes ända ner till Orlando. Mama och tant Minnie hade gått upp för att göra sig klara för natten. Tant Minnie hade faktiskt redan krupit ner i sängen och Mama bad sin godnattbön vid sidan av sin säng. I detta ögonblick säger tant Minnie: "Sluta att skaka sängen, Elida". Oskyldigt svarade Mama, " jag skakar inte sängen, det är ju hela huset som skakar". Eftersom det tog lång tid för nyheter att spridas på denna tid, så fick de först efter tre dagar nyheten om jordskalvet via tidningen i Jacksonville, och episoden blev därigenom förklarad. Som jag nämnde i början så blev valet av Florida mycket lyckosamt. Men vad hade hänt om vi istället hade valt Illinois? Någon gång på 1870-talet emigrerade Nelsons från Sverige och bosatte sig först i Connecticut men flyttade senare till Oviedo. År 1882 emigrerade familjen Edgar från England och bosatte sig i Oviedo. De tre familjerna blev med tiden nära vänner och kom att ha många trevliga stunder tillsammans. Eftersom sammanhållningen mellan familjerna Wahlström, Nelson och Edgar med tiden blev så stark, tror jag att det här skulle passa att berätta följande: Vår får och farfar Edgar lämnade England år 1882 för att, via New York och San Francisco, resa till Australien. När de dock kom till New York föll de för samma representant från staten Florida som vår farfar Wahlström gjorde år 1870. De kom att bosätta sig i Oviedo där han öppnade en gjuteri och maskinaffär. Han återvände sedan till England för att hämta hela familjen till Oviedo. Senare samma år återvände dock farfar och farmor Edgar till England, tillsammans med tant May och farbror Alfred samt en av deras döttrar och en son. Tant May gifte sig medan hon var där och farbror Alfred återupptog sin karriär som han lämnat för sin tillfälliga utflykt till U.S. och de stannade sedan i England resten av sina liv. När farfar hade återkommit till Oviedo tyckte han att staden var för liten för att kunna klara sig på en gjuteri och maskinaffär. Tidigt år 1884 flyttade han till Sanford som var apelsindistriktets huvudort. Sanford låg cirka tio "miles" nordväst om Oviedo. Farbror Gus Nelson, som arbetade hos honom bodde ytterligare en tid i Oviedo men flyttade även han senare till Sanford. Familjen Nelson hade förutom sin plantage även ett packningshus I för apelsiner. Från packningshuset levererades apelsiner över hela U.S.A. De tre sönerna, Gustaf, Fred och Steen, skötte allt detta, även när farbror Gus arbetade hos familjen Edgar. Eftersom detta inte är någon egentlig familjehistorik utan en virrig berättelse, känns det inte fel att nu skjuta in ett litet stycke humor. Mormor Nelson var tidvis mycket irriterad på Mormor Wahlström. Det sägs att hon jämt påstod att hon härstammade från den svenska adeln. En dag var mormor Wahlström så trött på att höra detta, så att hon gjorde det stora misstaget att att fråga henne från vilken adlig släkt hon härstammade. Utan att röra en min i sitt ansikte svarade Mor Mor henne, på något som jag är säker på måste ha varit en dialekt, som mormor Nelson inte förstod. Fritt översatt skulle det ha betytt "träskofamiljen". Detta accepterades trots att mormor Nelson sade att hon aldrig hört talas om den och från den dagen diskuterades aldrig det ämnet mer. Note 6 I maj månad år 1888 gifte sig tant Minnie med farbror Gus Nelson. De fick i sitt äktenskap fyra barn:
År 1891 beslöt farfar Edgar, som alltid letade efter "grönare betesmarker" att det inte fanns någon framtid för sin gjuteri och maskinaffär i Florida. Han hade läst och hört om Birmingham i Alabama. Birmingham var vid denna tid en liten stad med många gruvor runtomkring och skulle därför vara utomordentlig för hans affärsverksamhet. Han hade även hört talas om Mobile och kunde inte riktigt bestämma sig för vilken av städerna han skulle flytta till. Lockelsen av en hamnstad, den lugna atmosfären, de underbart vackra ekarna och blommorna som gjorde det ett perfekt ställe att bo med en familj, en gammal kulturstad samt vetskapen om de många sågverken i södra Alabama och södra Mississippi slog till slut kolgruvorna i Birmingham. Till Mobile beslutade han att flytta under senare delen av 1892. Han, tillsammans med vår far och farbror Gus kom till Mobile år 1892 för att där grunda en gjuteri och maskinaffär medan familjerna alltjämt bodde kvar i Florida. Under tiden gifte sig min mor Elida med min far Harry Edgar. Farbror Joe gick i skolan på Rollins College i Winter Park i Florida, Det ligger halvvägs mellan Oviedo och Orlando. I juli år 1893 återvände pappa och farfar till Oviedo för mammas och pappas bröllop den 15 juli 1893. De gifte sig klockan 12 på dagen för att sedan gå ombord på ångaren "Tarpon", (samma fartyg som familjen Wahlström använde på sin resa mellan Appalachicola och New Orleans några år tidigare). Tåget från Oviedo till Tampa var försenat men kaptenen väntade på passagerarna från Oviedo. Mamma och pappa fick sällskap under sin smekmånad av tant Minnie och hennes tre barn samt farfar Edgar eftersom de alla skulle till Mobile för att bosätta sig där. Vår mamma och pappa fick åtta barn:
Mor Far, Mor Mor och farbror Joe fortsatte att bo i Oviedo. Farbror Joe arbetade tillsammans med två vänner. De var engagerade i att skeppa apelsiner och andra produkter. Företagets namn var Crutchifield & Wolfock. Farbror Joe var kamrer i firman. Under vintern år 1898 bredde en stark kyla ut sig över hela landet och nådde även ända ner till Floridas södra regioner. Alla apelsin-, grapefrukt-, citron- och andra citrusfruktträd förfrös och dog. Det fanns nu inget annat att göra för Mor Far och Mor Mor än att komma till Mobile och bo där. De flyttade dit och fick nu bo hos farbror Gus och tant Minnie under resten av sina liv. Farbror Joe flyttade till Pittsburgh där hans vänner hade huvudkontoret. Där mötte han och gifte sig den 14/2 år 1900 tant Mamie Lee. De fick fyra barn:
År 1915 flyttade farbror Joe och tant Mamie till Pheonix i Arizona på grund av hans hälsa. Efter hans död den 14/9 1917 flyttade familjen vidare till Los Angeles och kom nu att stanna där för gott. Från år 1893 och till Josephine föddes, bodde familjerna Nelson och Edgar tillsammans i ett hus som de hyrde. År 1900 flyttade tant Minnie och farbror Gus till ett eget hus på Ann Street och den 1 januari är 1901 flyttade familjen Edgar till sitt nya hus på tomten bredvid. Där kom de nu att leva under de följande 49 1/2 åren. Du har nu fått höra de tidigare muntligt berättade historierna om de första åren av min generations framväxt. Vi var mer som bröder och systrar än som kusiner. Det fanns aldrig något staket mellan husen och vi betraktade alla de bägge husen som vårt gemensamma hem. Det roliga vi hade tillsammans, den sorg och glädje vi delade. Juldagsmiddagarna och julgranarna i våra hus och julmiddagarna hos tant Minnie. Runt de bägge borden var det aldrig mindre än 18 - 20 personer. Den 4:e juli och Frihetsdagens picnicar på stranden i Mobile, på andra sidan Dog floden. Floden som man tidigare endast kunde fara över via en färja som fick dras för hand. Vårat transportsätt var med en järnvagn som gick på mul-kraft istället för dagens häst-kraft. De somrar vi tillbringade på andra sidan bukten, dit man bara kunde komma med flodångarna. Dessa flodångare som hette, Fleasure Bay, Bay Queen och Apollo. Detta var långt innan bron fanns, den blev ju färdig först 1926. Födelsedagarna, giftermålen och Mor Mors och Mor Fars guldbröllop i oktober 1917 och tant Minnies och farbror Gus i maj 1938. Julgranarna som var så långa att de nådde ända upp till taket i varat vardagsrum. Granen var ingen gran utan en kaffeböna som vi planterat på "Thanks givings" eftermiddag, i en liten kruka. Detta hade min far hittat på. Kaffeplantan fick sedan växa till under året till veckorna innan jul, då den sattes in i ett mörkt rum på övervåningen där dörren låstes. Detta för att vi inte skulle kunna tjuvtitta på den. På julafton placerades den i vardagsrummet dekorerad med glitter, kulor och ljus som var tända samt presenter till oss alla under sig. Vi tror alla att det var på grund av denna sorg och glädje som vi delade som har gjort oss till att bli bättre människor med underbara minnen av våra gyllene år som barn, tonåringar och vuxna av vilka vi alla har tagit del av. En släktöversikt om vår generation och om de som följer kan du hitta i den sammanställning som gjorts av släkting Ruth. Efter så här mycket skrivande börjar nu mina ögon och min hand att inte längre lyda mig, så jag tänkte nu sluta med ett sista minne om vad dessa år tillsammans har betytt för mig. På en av väggarna i vardagsrummet hemma hos tant Minnie hängde ett underbart vackert valspråk som vår farbror Joe Wahlström hade gjort. Det har hängt där så länge jag kan minnas. Det var skrivet på gammalengelska med förgyllda löv runtomkring. Allt detta på en svart bakgrund som .liknade porslin och ihopfogat med ett smalt förgyllt band:
"Räkna denna dag förlorad
"Count that day lost Jag har ofta undrat vart den tog vägen. Jag hoppas att den inte har försvunnit under årens gång.
Nedtecknad och utskriven av 7/ 7/78
|
Åter till Vår Släkthistoria.
Copyright © Håkan Bergström, uppdaterad 2008-08-28