Marcus Danielsson Kock, f. 14 febr. 1585 i Liége, † 20 nov. 1657 i Avesta. Föräldrar: bergsmannen Daniel Kock och Katarina Hawens. Reste i flera länder; biträdande vågmästare i Danzig i två år; myntmästare i Bromberg 1613 samt hos kurfursten av Brandenburg 1622 med tjänstgöring i Königsberg och Berlin; gick 1626 i svensk tjänst och ankom 24 dec. till »Nyköpings skär»; myntmästare i Nyköping 1627 (kontrakt 22 febr.) —1629 och 1632 — 36, i Säter 1627—1641, i Arboga 1628, i Stockholm 1633 (privilegium 12 mars 1634) — 1639, i Sala 1639 (enligt K. brev 9 aug.) —1641 och i Avesta från 1641 (kontrakt 13 aug.).
     Gift 28 juli 1614 med Elisabet van Eijck, f. 21 okt. 1598, † 3 maj 1665, dotter till handelsmannen och polske myntdirektören i Danzig Isak van Eijck.
     K. tillhörde en familj, som under ett par generationer i Limburg och Liége gjort sig känd för sina insikter i metallindustrien. Själv uppfostrades han att gå i sina fäders fotspår. Enligt vad likpredikan över honom berättar, skall han först ha inhämtat sina kristendomsstycken samt lärt sig skriva och räkna nödtorftigt. Sedan sattes han på grund av sina mekaniska anlag i bössmakarlära under stadsartillerimästarens ledning och fick samtidigt lära sig göra vågar, genomreste därpå Frankrike, Nederländerna, Tyskland och flera österrikiska provinser samt stannade slutligen till en tid i Ungern, där han satte sig in i bergsbruk och mynttillverkning. Med grundlig utbildning och mångsidig erfarenhet kom han så till Danzig. Här omhändertogs han av en farbroder, Abel Kock. Denne, som var stadens vågmästare, använde brorsonen som biträde och beredde honom på så sätt tillfälle att ådagalägga märkliga prov av sin goda förfarenhet »så uti stadsens våg som andra publike byggninger».
     Handeln med Preussen och de baltiska provinserna var ju sedan gammalt en huvudkälla till Nederländernas rikedom. K. kom också in i en hel koloni av landsmän. Utom farbrodern kunna nämnas hans blivande svärfader, polske myntmästaren i Danzig Isak van Eijck och dennes söner samt Marcelis Philipsen, längre fram känd som svensk myntmästare i Elbing. Liksom van Eijck tog K. efter ett par år polsk anställning och var i nio år myntmästare i Bromberg. I längden trivdes han dock, alltjämt enligt likpredikan, ej i det katolska landet. Han övergick därför i brandenburgske kurfurstens tjänst och blev myntmästare vid dennes myntverk i Königsberg och Berlin. I sin nya befattning fick han den nyssnämnde Marcelis Philipsen till kompanjon. De båda myntmästarna stodo i livlig affärsförbindelse med familjen van Eijck, som bl. a. hjälpte till att furnera myntet i Königsberg med silver. Otvivelaktigt var K: s verksamhet framgångsrik. Under åren 1619—21 kunde han dels till evärdelig egendom, dels på viss tid, tillhandla sig en kvarn och betydande länderier i trakten av Weichsel. Han igångsatte genast förbättringar, som skola ha kostat honom 15,000 rdr, röjde åker och betesmarker, skaffade kreatursbesättning, byggde och anlade trädgårdar. Men då han lämnat polske konungens tjänst, fråntogs honom godset 1624 mitt under hans odlarmödor av den gamle ägaren, palatinen Zalyn Zalinskij, enligt K: s påstående med grovt våld och utan varje rättmätig orsak. K. och hans ättlingar försökte sedan i decennier förgäves göra sina anspråk gällande, delvis även på diplomatisk väg. Till äventyrs har förbittringen över våldet även föranlett K. att söka förbindelse med Gustav Adolf, då denne 1626 kom till Preussen, eller i varje fall gjort honom benägnare att lyssna till de förslag, den svenske konungen gjorde honom.
     Av Falu koppargruva uppbar kronan först och främst en gruvavrad, som med tiden fastställdes till ett skeppund av var fjärde part eller l,200 skeppund om året. Av den efter avradens erläggande behållna kopparen erlades ytterligare en tillverkningsavgift, tullen, vars belopp efter åtskilliga stegringsförsök för en lång tid kom att stanna vid en fjärdedel av tillverkningen. Och slutligen utgick en betydande storasjötullsavgift för all koppar, som exporterades. För att hastigt i pengar förvandla de stora inkomster, som tillflöto kronan av gruvan, hade Gustav Adolf som bekant överlåtit förköpsrätt till dess avkastning åt Svenska handelskompaniet, som i gengäld fick åtaga sig att kontant erlägga de städse stegrade avgifterna till kronan. I verkligheten var det konungen, som på detta sätt själv tog ledningen av kopparhandeln. År 1625 sökte han slå ett djärvt slag. För att på en gång tillgodose myntbehovet och driva upp kopparpriset på den internationella marknaden föreskrev han, att kopparen skulle utmyntas efter 150 dir (100 rdr) skeppundet eller säljas till minst detta pris. En av förutsättningarna för att planen skulle kunna förverkligas var rent teknisk: det gällde att skapa myntverk av tillräcklig kapacitet. Men här brast det alldeles. Det enda man kunde åstadkomma var det illa slagna fyrkantiga klippingsmyntet. Och myntningens kvantitet var otillräcklig. 1625 nådde man ej upp till 400,000 dir, 1626 överskreds knappt 450,000, oaktat myntverk hade byggts både för kronans räkning i Nyköping och för kompaniet i Säter och Arboga. I denna situation var det, konungens uppmärksamhet riktades på K. Uppgörelsen med denne kom snart till stånd. Enligt likpredikan skall Gustav Adolf genom en särskild beskickning ha utverkat kurfurstens samtycke till K: s avflyttning. Men följande år, då K. uppsökte konungen i hans läger, lovade denne honom ersättning för vad han skulle komma att förlora i Preussen, emedan han ej utan kurfurstens ogunst kunde lämna sin förra tjänst.
     I dec. 1626 avseglade K. till Sverige, åtföljd (enligt likpredikan) av skickliga hantverksmän och utrustad med erforderliga verktyg. I sitt nya hemland gjorde han ett gott intryck, han var, hette det, »ein gar fleissiger, förständiger man» (Peter Kruse). K: s första arbetsplats blev Nyköping. Gustav Adolf reste själv i febr. 1627 dit och träffade nödiga avtal med honom: han skulle, ehuru med kraftigt understöd, på egen risk bygga ett nytt kronans mynthus, och där slå runt mynt mot viss myntarlön. I början av juni berättas det, att själva myntet någorledes. hade sin fortgång. Närmaste uppgiften var nu att bygga smältugn och hammare för att taga vara på avfallet vid myntpräglingen. För detta ändamål upplät konungen åt K. det gamla mässingsbruket i Nyköping, som innehafts av mäster Willem De Besche. Även andra anläggningar förbereddes.
     Så snart K. i Nyköping visat, vad han förmådde, fick han taga hand även om kompaniets båda myntverk. Om myntet i Arboga flyta källorna mindre rikligt. Då K. senare ville alldeles underkänna anläggningen därstädes, är det tydligt, att han ej kan ha lett dess uppförande, ehuru hans metoder nu infördes. Resultatet blev ganska klent. Från juli 1627 slogos runda mynt, men kolbrist hindrade tillverkningen. I mars 1628 förestods Arbogamyntet av en Casparus Hedwiger, som emellertid visade sig oförmögen att komma till rätta med arbetsfolket.
     Viktigare blev K:s insats i Säter. Han kom dit på sommaren 1627. Klippingmyntet stod där då nybyggt eller nyreparerat efter en vårflod 1625, som ramponerat allt som byggts i och vid strömmen. Utan försyn för de stora kostnader, som nedlagts, lät K. riva hela anläggningen till grunden. Det nya verk, han lät bygga i stället, skulle, lovade han, bliva vida förmer än myntet i Nyköping. Samtida funno det imponerande. Peter Kruse ville ej tro, att maken gåves i något konungarike. Men även kostnaden var dryg. Den ännu bevarade byggnadsräkningen för själva huset slutar på över 4,300 dir. Och ej nog härmed. K. krävde, att också en myntmästargård skulle byggas. Fastän Kruse blev betänksam, drev han sin vilja igenom. Huset måste han ha; bestodes ej utgiften, förklarade han, finge han bestrida den själv — vilket han visserligen sedan alldeles vägrade vid kompaniets avveckling. Då huset i nov. 1627 stod färdigt efter att ha dragit en kostnad av nära 2,500 dir, brann det ned. Men myntmästaren måste ha fått sitt hus ändå, ty reduktionsherrarna, vilkas nit intet undgick, letade på Karl XI: s tid upp, att K. sedermera fått två kronans trähus att flytta till Avesta — en föräring, som dock till sist befanns ha varit alltför obetydlig för att behöva återbäras. Myntningen kom i gång i aug. 1627 men gick till en början trögt på grund av materialfel i maskineriet och kolbrist.
     Någon slutsiffra för kopparmyntningen i riket 1627 är ej känd. Givetvis måste den ha hindrats av alla tre myntverkens ombyggnad. Säkert är också, att den ej motsvarade konungens behov och anspråk. För kompaniet blev detta och andra misslyckanden ödesdigert. På våren 1628 måste det avstå från sina privilegier och avträda kopparköp, kopparförråd och alla anläggningar. Bland de sistnämnda voro även de båda myntverken, som överlämnades till K. såsom kronans myntmästare. Arboga tillinventerades honom i maj — det var då, han sökte vraka verket —, Säter i juli. Hade myntningen 1627 gått trögt, skulle årsresultatet 1628 bevisa värdet av K: s tekniska insatser. Detta år slogos i Nyköping över 184,000, i Arboga över 43,000, i Säter närmare 900,000 dir eller tillhopa 1,122,900 dir. I början av 1629 fick Mårten Wewitzer uppsikten över alla myntverken; i Säter fungerade K. och en Tobias Cleinau som myntmästare, i Nyköping sköttes myntet av ett par inspektörer, i Arboga nedlades det. Årstillverkningen (över 770,000 dir i Säter, nära 95,000 dir i Nyköping eller tillhopa 867,150 dir) blev imponerande. Att den ej nådde upp till fjolårets summa, berodde på ett omslag i kopparpolitiken. Det värde, som åsattes myntet, var högre än kopparens marknadspris, och den forcerade präglingen ledde till inflation. Det hade därför också befunnits omöjligt att upprätthålla kopparmyntets kurs gentemot silvret. Och samtidigt visade det sig, att konungen ej heller nådde sitt andra mål, att ransonera den utländska marknaden. Man började nämligen smälta ned myntet och konkurrera med kronan genom att utbjuda den så vunna kopparen till underpris. På hösten 1629 avbröt Gustav Adolf därför myntningen. Under åren 1630 och 1631 förekommo endast jämförelsevis obetydliga tillverkningar i Säter, medan verket i Nyköping stod; 1632 upphörde präglingen jämväl i Säter; endast övergående lovade den av Gustav Adolf 1632 påbörjade kreutzermyntningen för Tyskland en ny storhetstid lik åren 1628 och 1629 åt K: s skapelse. Den tycktes faktiskt skola bli satt ur funktion.
     Nya möjligheter öppnade sig likväl, då myntfrågan ordnades 1633. Regeringen beslöt nu att åter börja mynta silver i större skala i Stockholm. Uppdraget gavs åt K. Till en början synes han ha arbetat mera försöksvis, men på våren 1634 krävde han att få sin ställning fastare ordnad; utan kontrakt vågade han ej fortsätta. Han erhöll då ett privilegium (12 mars), som gav honom rätt att mynta för egen räkning mot viss slagskatt. En annan fördel, som han i samband med myntningen förskaffade sig, var, att Danviks kvarn upplåts åt honom. Vid sidan av silvermyntningen återupptogs jämväl kopparmyntningen, först i Nyköping (1633—36) och sedan även i Säter (från 1635). Avtal om myntningen på den senare orten träffades 12 nov. 1634 mellan K. och kammaren; här skulle arbetet utföras i kommission mot viss myntarlön. Det är känt, att myntfrågan ej fick en lycklig lösning genom införandet av dubbelmyntfoten 1633. Kopparmyntets depreciering fortsatte, och silvret, det bättre myntet, trängdes ut ur rörelsen av kopparen. Fenomenen, som tiden saknade förutsättningar att genomtränga, framkallade helt naturligt en irriterad stämning, vilken ej minst vände sig mot myntmästaren. Rådsprotokollen förvara många vittnesbörd härom. K. borde stå till svars inför kammaren, hette det redan 1634 (9 sept.), ett huvudfel vore, »att kronan med ingen god myntemästare är försedd» (5 okt. 1635).
     Men man överlade även sakligt. I nov. 1635 fick sålunda K. utveckla sin mening i myntfrågan. Han tog särskilt sikte på silver myntets utträngande ur rörelsen ('utförsel ur landet'). Som botemedel föreslog han att nedsätta dess metallvärde, så att nedsmältningen ej lönade sig, men möttes av invändningen, att detta blott skulle leda till stegring av riksdalerns kurs även i dlr smt. 1636 blev frågan om bristen på silvermynt åter aktuell. Efter långa debatter kunde rådet ej finna annan utväg än att på två år efterskänka kronans slagskatt och upplåta myntet åt någon enskild, som på såsätt skulle uppmuntras att uppköpa och mynta silver. Då beslutet fattades (11 juni), hoppades man därigenom locka fram nya spekulanter: Louis De Geer, kopparkompaniet eller andra. K. nämndes aldrig, men endast några dagar senare, 23 juni, fick han privilegiet på två år. Icke heller på detta sätt övervunnes svårigheterna, men det oaktat träffades ännu en gång, i febr. 1638, nya uppgörelser med K. Senare hävdades från hans sida. att han låtit förmå sig att acceptera ohållbara villkor. Han fortsatte det oaktat att förestå silvermyntningen först i Stockholm och sedan i Sala ända till år 1641 men drog sig därpå tillbaka för att ägna sig åt de mera lukrativa kopparaffärerna.
     Det var tvenne verk, kronan 1628 i Säter övertagit av kompaniet, det ursprungligen av Govert Silentz anlagda gårmakeriet och det av K. 1627 nybyggda myntet. Av dessa blev gårmakeriet viktigast, i samma mån som den svenska kopparmyntningen avtog och kreutzermyntningen upphörde. Det måste alltid förbli en storaffär, så länge kravet upprätthölls, att all i riket producerad råkoppar skulle förädlas till gårkoppar. Så småningom visade sig vattenkraften vid Säter otillräcklig för de dit förlagda förädlingsverken, och konkurrens om bränslet började också uppstå mellan dessa och gruvan. Då kopparhandeln 1636 överläts åt ett nytt kompani, blev också en av dettas första åtgärder att låta Silentz anlägga ett gårmakeri i Avesta vid Dalälven. I Säter kvarblevo blott kronans gårmakeri och mynt, det sistnämnda alltjämt under K: s ledning. Denna splittring blev dock ej länge bestående. Redan efter ett par år hade experimentet med det nya kompaniet visad sig dödfött, och utredningsmännen sålde (18 okt. 1641) Avestabruket till Falu stad och bergslagen. De nya ägarna kunde dock ej gärna själva sköta ett förädlingsverk. Förutsättningen för affären var därför också ett avtal, som kronan redan i förväg (13 aug.) träffat med K. Enligt denna överenskommelse, som bekräftades efter köpet (26 okt.), skulle K. mot viss gårmakarlön per skeppund i Avesta göra såväl kronans som bergslagens koppar. Nu vidtog ett skede av livlig verksamhet. Till följd av en i kontraktet åtagen förpliktelse färdigbyggde och utvidgade K. gårmakeriet. För att undvika besvärliga transporter flyttade han även myntningen från Säter till Avesta och uppförde där för egen räkning ett myntverk. Likaså byggde han flera kopparhammare, smedja, kvarn m. m. Anläggningarna stodo på höjden av tidens ingenjörskonst. Än leddes vattnet genom i berget brända kanaler, än visste K. att direkt »lämpa den strida forsen till sin bekvämliga tjänst». Gärningen var trots den splittrade råkopparproduktionen vid gruvan rationellt och enhetligt ordnad som stordrift. K. mottog och renade successivt all råkoppar, som invägdes i Falun, varpå var och en fick sitt kvantum av gårmakeriets samfällda tillverkning. I regel uttogs bergsmanskopparen i Avesta av köpmän, som vid berget tillhandlat sig vågsedlar, medan kronan, såsom även av det följande framgår, på olika sätt disponerade sina stora kopparpartier. Sin ställning förstärkte K. genom att tillsammans med några av de förnämsta bergsmännen i Falun mot överlåtelse av vederbörandes anparter i gårmakeriet förskjuta de till dess inlösen använda medlen. Då den första arrendeperioden började lida mot sitt slut, förnyade han (15 apr. 1644) i god tid överenskommelsen med bergslagen för ytterligare femton år (1646—60) och erhöll (28 nov. 1645) även ny uppgörelse med kronan. Redan tidigt började dock en opposition framträda mot gårmakeriets överlåtande åt K. Ryktet ville veta, att dennes vinst på gärningen var oskälig, och man ondgjorde sig över att ej bergslagen i sin helhet utan några få enskilda och bland dem K. tack vare de nyssnämnda förskotten å lösensumman tillgodogjorde sig arrendet. Hos familjen Silentz fortlevde därjämte en bitter fiendskap mot K. och hans efterkommande. För den tedde sig förloppet så, att K. undanträngt grundläggaren från hans verk och skördat rikedomar, där en annan givit uppslaget och burit anläggningstidens svårigheter.
     Trots Govert Silentz obestridliga förtjänster måste emellertid K., såsom av det föregående framgått, anses som Avestabrukets verklige skapare. Han har därmed gjort en central insats i vår ekonomiska historia. Det stora, tekniskt högt utrustade gårmakeriet gjorde det först möjligt att till fullo utnyttja koppargruvans produktionskraft. Och om kopparmyntningen än ej blev vad Gustav Adolf först hoppats, spelade dock även denna länge ekonomiskt och kanske ej mindre politiskt en mycket avsevärd roll. För myntpolitikens utveckling under K: s tid är här icke platsen att redogöra; blott en intressant teknisk nyhet, kopparplåtmyntningen (kontrakt 26 jan. 1644 och 29 apr. 1649) må antecknas. Gårmakerimonopolet för rikets viktigaste gruva och myntningen gåvo en halvofficiell ställning åt Avestaverken. Staten höll där sitt eget ombud, kronoinspektören. Dennes uppgift var trefaldig: han skulle övervaka gärningen av kronans koppar, följa myntningen och ombesörja en bokföring av all gårad koppar, som organiserades för att kontrollera stora sjötullsuppbörden.
     K: s intressen voro ingalunda inskränkta till myntväsendet och kopparen. Hans verksamhet inföll under den tid, då det svenska stångjärnssmidet omlades till storindustri, och även i denna utveckling gjorde han en insats. Den 3 febr. 1629 utverkade han och hans kompanjon Cleinau ett K. tillstånd att få uppköpa och utföra järn med samma rätt som borgare (förnyat för Tv. och hans son Daniel 30 okt. 1648). Men redan före exportprivilegiet hade K. ägnat sig åt själva produktionen. Den 17 mars 1627 erhöll han jämte åtskilliga medintressenter privilegium på ett s. k. drag- eller snidverk i Torshälla. I detta skulle det grova stångjärnet fördelas i ämnesjärn, eller tenar, lämpliga för spiksmide och olika manufakturer. Det var här (enligt likpredikan) fråga om att exploatera uppfinningar, som K: s fader först av alla gjort i Liège och som sonen nu blev den förste att införa i sitt nya hemland. Bland delägarna inträdde sedermera Louis De Geer och andra bemärkta män. Är 1632 arrenderade K. jämte en annan nederländare ett vattenfall i Dunkers socken under Ökna och uppförde där Mora masugn. K. participerade med en tredjedel i företaget. Hans egentliga syfte med affären torde ha varit att vinna användning för sin vattenkraft i Nyköping. Man erfar nämligen nu, att han där hade två hamrar, på vilka tackjärnet från Mora vitsmiddes till stångjärn. Sedermera, då K: s verksamhet, förlagts till andra trakter, utarrenderade han (1639) sin masugn och hamrarna till kompanjonen. Hamrarna såldes längre fram (1646) till kronan, som upplät fallet till Mattias Röiner och Wellam Momma. och masugnen frångick efter tvister K: s arvingar. I Säter och Avesta fortsatte K. i stor skala sina kapitalplaceringar i järnindustrien. Måhända, var det till en del osäkerheten i besittningsrätten till kopparverken, som LMV hans intresse en så stark inriktning åt detta håll. Tydlig är att han syftade till att kunna utrusta sina söner med egna brukspossessioner. I kapitalöverslag, som upprättades omkring 1650, uppräknas en ståtlig rad av järnbruk: Nisshyttan i Säter – för vars skull han invecklades i en långvarig skogstvist -, Davidshyttan i Hedemora, Larsbo i Söderbärke med Saxhammar, Malingsbo i Söderbärke med Källsjö masugn i Norrbärke, Håkanbennings masugn i Norberg samt ett nytt smidverk, Mölntorp nära Strömsholm. För den fortsatta utvecklingen av investeringarna i järnindustrien redogöres nedan i Isak Cronströms biografi, då de nära sammanhänga med dennes personliga insatser.
     De nyssnämnda kapitalöverslagen tillkommo i samband med den växande andel i affärerna, K. på äldre dagar började inrymma åt sina söner. Redan då den äldste av dessa, Daniel Kock, 1636 kom hem från sina utländska studieresor, tog han honom till sin medhjälpare och designerade honom allt tydligare till sin efterträdare vid gårmakeriet och kopparmyntverket. Efter flyttningen till Avesta fick sonen en självständigare ställning i affären. I 1644 års arrendekontrakt å gårmakeriet nämndes han som faderns participant, och i nov. 1647 ingicks ett formligt bolagskontrakt, vari Daniel Kock upptogs som K: s kompanjon med en tredjedel i företaget till arrendetidens slut 1660. Ett tillägg till bolagskontraktet av år 1649 bestämde slutligen, att han på sin arvslott skulle få Malingsbo, Hällsjö och Mölntorp. Sedan 1645 hade Daniel Kock fullföljt även en annan av faderns verksamhetsgrenar, i det han då som kronans myntmästare övertagit ledningen av Stockholmsmyntet; under överläggningarna om 1649 års myntordning hävdade han liksom före honom fadern, att silvermyntets vikt måste sänkas, om det ej skulle utföras, en åsikt, som nu också vann beaktande. Daniel Kock inlät sig även i kopparaffärer med Adrian Tripp och Louis de Geer men avled redan 1650. I hans ställe ryckte brodern Isak (se denne) in i ledningen. En betydande roll inrymdes även åt K: s måg, den bekante Jakob Momma-Reenstierna. Denne blev de många Kockska verkens främsta affärsförbindelse, ombesörjde till stor del deras export och uppköp, skötte frändernas processer i Stockholm, deltog med dem i rederiföretag osv. De ömsesidiga affärerna fördes i löpande räkning; sina tillgodohavanden begagnade Kockarna i stor utsträckning för att verkställa betalningar i Stockholm eller utlandet genom assignationer och växlar, dragna på Momma.
     Under sina sista år fick K. ett nytt huvudintresse vid sidan av affärerna. Redan 1642, då han flyttade till Avesta, hade samhället slutit kontrakt med en prästman, som skulle svara för barnens undervisning och ibland predika i Avesta alternerande med socknene präster. Av allt att döma var initiativet icke K: s, men vittnesbörd saknas icke om att han och hans närmaste intresserat sig för skolan och bruksgudstjänsterna. År 1651 inköpte K. för 200 dir kmt den gård, där skolan brukade hålla till, och hembjöd den åt samhället. Detta betalade genast 20 dir och åtog sig att senare ersätta hela köpeskillingen, varpå K. skänkte sin fordran till ett nytt kyrkobygge. Åt detta ägnade K. sedan mycken uppmärksamhet. Templet byggdes av sten med ett litet torn mitt på taket och uppfördes under åren 1652—55. K. skänkte av egna medel 3,000 dir kmt till bygget mot löfte om fri gravplats för sig och sin hustru under sakristian. Då så erfordrades för arbetets jämna gång, försträckte han även behövliga medel. Av den fordran på 4,000 dir kmt, som han sålunda fick, efterskänkte arvingarna efter dödsfallet ytterligare 500 dir kmt. Själv hade K. förordnat, att 100 dir kmt om året i tio år av hans kvarlåtenskap skulle givas till fattigkassan. I kyrkan uppsattes K: s och hans makas epitafier i svart marmor. Spår av en nationalistiskt färgad motvilja mot de invandrade kapitalisterna saknas ej alldeles. Så kallade en herre till Ökna, för övrigt själv son till en invandrad tysk officer, föraktfullt K. och hans kompanjon i Mora masugn »landstriecherische vallenen,». En fiende (Silentzska arvingarna) kunde också varnande erinra om, hur den Kock-Cronströmska familjen satt sig fast överallt, både in- och utrikes, med hjälp av släktingar och intressenter »efter holländsk sammanknippat, hemligit och inbundit sätt». Och även ansvariga kretsar trodde sig ej sakna fog för betänksamhet. Man fruktade, att främlingarna förr eller senare skulle lämna landet med sitt där hopskrapade kapital. Men om de visade sig växa fast, assimilerades de lätt nog med de ledande klasserna, ej minst genom giftermålsförbindelser. Så gick det även med K. och hans närmaste, inbördes fortsatte de väl att bruka holländskan, men eljest acklimatiserades de hastigt. Hur lojal K. var mot sitt nya fädernesland, framgår tydligt av hans i familjekorrespondensen oförbehållsamt yttrade stämningar i anledning av spänningen mellan Holland och Sverige under Karl Gustavs krig. För dennes politik hade han likväl knappast någon djupare förståelse. Det var freden och handelns trygga gång, han längtade efter. Men han hade levat länge nog för att veta, att sådana frågor måste lämnas »i Guds hand, som styr potentaternas hjärtan». Medan han så fatalistiskt böjde sig för de politiska ovädrens från hans horisont nyckfulla gång, försummade han likväl ej att vaket speja efter de möjligheter till köpmansvinst, konjunkturerna kunde erbjuda. Några egentliga bidrag till K : s, personliga karakteristik ge de bevarade källorna på. grund av sin art knappast. Däremot lämna de många upplysningar om hans hälsotillstånd under de sista åren. Han besvärades av svåra, då och då återkommande krampanfall i högra sidan. År 1655 ådrog han sig därjämte i bruket en skada i ena benet, som hade svårt att läka och ofta plågade honom. Med obruten energi följde han dock alltjämt sina många företag. Efter vad det vill synas var det ej minst tillverkningens tekniska ledning, som var föremål för hans intresse. Men i okt. 1657 råkade han. ut för ett nytt olycksfall, efter vilket han aldrig återhämtade sig.
  &nb Det arkivaliska materialet rörande K: s verksamhet flyter ganska rikligt. I kammararkivet finnas sålunda betydande sviter räkenskaper för kronans koppar och för myntet samt handlingar rörande bergsbruket av olika slag, däribland det äldre kopparkompaniets arkivalier. Lika viktigt är bergskollegiets arkiv. I riksarkivet märkes därjämte ett betydande antal brev från K. till J. Momma-Reenstierna. Talrika upplysningar kunna jämväl inhämtas i de nedan under Isak Cronströms biografi citerade reduktions-, likvidations- och rättegångshandlingarna.sp; 

Källa:
Uppgifter ur ovan anf. arkivalier; riksregistr., biographica, bergsbruk (Avesta), bergskoll, prot. och registr. samt Harmens register, allt i RA; kontraktsböcker, brev från orterna (Nyköping, Arboga, Säter och Avesta), kammararkivet. — Sv. riksrådets protokoll, 2—13 (1880—1912); Samling utaf kongl. bref, stadgar och förordningar angående Sveriges rikes commerce, politie och economie, l—2 (1747—50); Rikskansl. Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, I: 11 (1905). — Likpredikan av O. Laurelius (1658) och jordefästspredikan av O. Johannis Moreaus (1658); T. G. Appelgren, Svenska myntmästare- och myntskrivaremärken (K. mynt- och justeringsverket, Myntdirektörens und. berättelse för år 1915, 1916); E. W. Dahlgren, Louis De Geer, l, 2 (1923); A. E. Falck, Hantverksskrån och fabriksväsen i Nyköping (1928); Abr. Hülphers, Dagbok öfver en resa igenom de under Stora Kopparbergs höfdingedöme lydande lähn och Dalarne (1762); H. O. Indebetou, Nyköpings minnen (1877); V. Marstrand, Etten Tersmedens oprindelse (Personhist. tidskr., 1926); P. Norberg, Avesta skola 1642—1872 (1924); C. T. Odhner, Sveriges inre historia under drottn. Christinas förmyndare (1865); A. W. Stiernstedt, Om kopparmyntningen i Sverige och dess utländska besittningar (HA Handl., 23, 1863); dens., Beskrifning öfver svenska kopparmynt och poletter, l—2 (1871—72); dens., Om myntorter, myntmästare och myntordningar, 2 (Numismat. meddelanden, 2, 1875); M. B. Swederus, Bidrag till kännedom om Sveriges bergshandtering 1612—1654 (Jern-kont. annaler, 1910); K. A. Wallroth, Sveriges mynt 1449—1917 (1918); G. Wittrock, Sv. handelskompaniet och kopparhandeln under Gustaf II Adolf (1919).
B. BOÉTHIUS.