Texten hämtad ur häftet om Films kyrka av Erik V Claesson.
Utgivet av Ärkestiftets stiftsråd.
Films socken är i stor utsträckning en skogsbygd, avbruten av odlade gläntor. Kyrkan är belägen nära Filmsjön, en av Fyrisåns källor, på vars södra sida en slättbygd öppnar sig. När man från söder kommer resande fram till kyrkbyn, får man sockenkyrkan i blickfånget. Dess orappade gråstensmassa gör ett tyngande intryck, men vid närmare betraktande upptäcker man den sällsamma murmosaiken, där grå, blåtonade, vitskimrande, svarta och roströda stenblock blandats med varandra och genom ett diskret färgspel bildar en lugn och tilltalande helhet.
Kyrkans byggnadshistoria
Tyvärr saknar vi urkunder, genom vilka vi kan fastställa tiden för kyrkans grundläggning. Endast mått och byggnadstyp ger vissa antydningar om tiden för dess tillkomst. Kyrkans byggnadsteknik visar hän mot en sen period av medeltiden. Det är också sannolikt, att hela kyrkobyggnaden tillkommit under en enda byggnadsepok och att valven slagits samtidigt med murarnas uppförande, även om de vilar på tunna sköldbågar och murpilastrar. Det kraftiga ingrepp i den ursprungliga kyrkokroppen, som 1767 års tillbyggnad utgjorde, motsäger icke i sak detta påstående. Man kan här tala om den gotiska sockenkyrkans sista skede (Stenberg). Vi kan därför på ganska goda grunder datera Films kyrka till senare delen av 1400-talet. Starka skäl talar också för, att denna stenkyrka haft en föregångare av trä, uppförd troligen redan mot slutet av den första kristningstiden i denna del av landskapet (Hafström). Denna träkyrka fanns sannolikt redan på 1200-talet. Den helgedom, som då reste sig på Filmåsen och som ärkebiskop Olof Björnsson (Dominus Olaus) visiterade år 1316, var sannolikt ett ganska litet kapell. Enligt av Peringskiöld gjorda anteckningar vet vi, att denna lilla helgedom kallats Sanct Botholphs kyrka och att den skottländske 600-tals abboten varit dess skyddspatron.
Stenkyrkans byggnadshistora är sålunda föga komplicerad. Den massiva byggnadskroppen av gråsten uppfördes någon gång under 1400-talets senare hälft i en rektangulär eller snarare något romboidisk form, där nordöstra och sydvästra hörnvinklarna blev något spetsvinkliga och de motstående något trubbvinkliga. I gavlarna högst upp användes tegel som byggnadsmaterial liksom i omfattningarna. Gavelröstena är som vanligt rikt ornerade. Sakristian ansluter sig på hävdvunnen plats på nordöstra sidan till byggnadskroppen. Före 1767 fanns också på sydvästra sidan ett ursprungligt vapenhus, vars inre portal vid 1954 års restaurering upptäcktes och markerades. Detta vapenhus revs i samband med tillbyggnaden av kyrkan 1767. Då tillkom på tillskyndan av bruksherren i Österby den s.k. Österbykyrkan eller nykyrkan för beredande av plats i synnerhet för bruksfolket. Gråstenen från det gamla vapenhuset användes för de nya murarna, så långt den räckte, och resten utfördes av tegel. I samband med denna tillbyggnad höggs fönstren i gamla kyrkan upp och förstorades i hög grad. Hela interiören överkalkades, varigenom de gamla valvmålningarna doldes för sockenborna för en tid av 130 år. I gengäld blev efter tidens tycke vår Herres dagsljus kyrkans främsta prydnad.
Under åren 1895-97 genomgick såväl exteriör som interiör en genomgripande restaurering efter anvisningar av arkitekten C. A. Ekholm och K. Överintendentsämbetet. Den illa medfarna taktäckningen av tjärad spån ersattes av skifferbeläggning, som befriade socknemännen från dryga underhållskostnader av taket för överskådlig framtid. Yttermurarnas fogningar utfördes i cement med ormliknande rundningar, som sträckte sig också till gavelröstenas tegel.
Under ledning av artisten Edw. Bergh i Stockholm återställdes de överkalkade valvmålningarna i gamla kyrkan och väggarna dekorerades med tapetmönster av dekorationsmålarna Emil Törnbom och Kristian Lundmark. Väggar och tak i nykyrkan försågs med målningar av dekorationsmålaren P. G. Karlgren, vilken också verkställde alla förgyllningar å altare, predikstol och epitafier. Öppna bänkar, läktare- och altarskrank med balusterdockor förfärdigades av fabrikören A. F. Monie i Gävle. Samtliga inredningsföremål försågs med mörkbrun färg av målaren C. 0. Dubois vid Österby. Över det gamla tegelgolvet lades cement och däröver trägolv. Ny värmeledning insattes. Ett nytt fönster upptogs i gamla kyrkans nordvästra hörn och ny portal och ett rundfönster därovanför insattes. Nytt orgelverk med 12 stämmor och två manualer jämte pedal förfärdigades av orgelbyggaren Lundahl i Stockholm efter disposition av musikdirektören John Morén, Stockholm. Hela kostnaden för denna omfattande restaurering belöpte sig till omkring 18.000 kronor. Påskdagen den 5 april 1896 återöppnades kyrkan till gudstjänst.
I slutet av 1930-talet installerades elektriskt värmesystem i kyrkan, vilket gjorde slut på den av de äldre värmeanordningarna föranledda sotbildningen på väggar och valv. I förening med den mörkt hållna inredningsmålningen samverkade de alltmer mörknande murytorna till att hela interiören verkade tung och dyster, trots rikedomen av glänsande guld på altare och predikstol och andra föremål. Det stod därför klart, att en ny restaurering för återställande av kyrkans gamla skönhetsvärden icke borde låta vänta på sig alltför länge.
Det blev arkitekten Erik Fant och efter dennes frånfälle arkitekten Jörgen Fåk som upprättade förslag till 1954 års restaureringsarbete. Med hänsyn till omfattningen av de föreslagna åtgärderna stannade det denna gång i första hand vid ett återställande av interiören till 1700-talsprägeln, till vilken tidpunkt de förnämsta inredningsföremålen hörde, altare och predikstol, vilka Ch. de Geer lät uppsätta under åren 1732-34. Vidare gällde det att återställa kalkmålningarna i valv och på väggar. Bänkkvarteren i gamla kyrkan skulle återfå sin äldre slutna karaktär och den mörkbruna påmålningen från 1895 på altare och predikstol borttagas för att låta de ursprungliga glada färgerna åter få komma till heders. Nykyrkan skulle få behålla bänkarna från 1895, ehuru med nya färger, i ljusare ton. Nykyrkans muralmålningar från 1895 skulle också få uppgivas till förmån för en med 1700-talet harmonierande puts med något nedbruten vit färg i tak och på väggar. 1895 års läktarbröstning i nykyrkan skulle behållas efter ommålning. Altarring och läktarvärn i väster skulle förnyas liksom samtliga inre dörrar i kyrkorummet. Under nykyrkans läktare skulle på östra sidan anordnas kapprum och på västra sidan skrudkammare, som även kunde nyttjas som sakristia, medan den gamla sakristian i nordost skulle uteslutande få karaktären av bönerum.
De viktiga konserveringsarbetena och den kvalificerade målningen anförtroddes åt konservatorn Sven Carlsson, Gimo. Beträffande kalkmålningarna använde denne en av honom själv uppfunnen metod, den s.k. limmetoden, där de påmålade färgerna utan att skada underlaget kunde helt avdragas. Med stor skicklighet kunde denne konservator, också framkalla inredningsföremålens ursprungliga färger, som visade sig äga stora skönhetsvärden.
Så kom kyrkans vackra stjärnvalv med sina lialvstensribbor att på ett nytt sätt bära fram de gamla kyrkmålarnas budskap. Inredningsföremålens ljusa och glada färger gav värme och trivsel åt hela kyrkorummet.
Byggmästaren Elon Andersson, Österbybruk, stod som entreprenör för den med restaureringen sammanhängande byggnadstekniska uppgiften. I kyrkans kor och gångar inlades på nytt tegelgolv. Genom Ringströms glasmästarefirma i Stockholm erhöll samtliga fönster i kyrkan antikglas i svagt grönskiftande färg. Rundfönstrets färgade glas borttogs och erhöll i deras ställe antikglasets lugna lyster. Korfönstrets av A. Lindman 1895 skänkta glasmålning flyttades i samband härmed till nykyrkans västra fönster för erhållande av bättre belysning i koret.
Ledare för restaureringsarbetet var kyrkoherde E. Claesson. Kyrkan återöppnades efter enomgången renovering den 30 oktober 1954 av ärekbiskopen Yngve Brilioth.
Kalkmålningar
Kyrkans målningar tillhör den utgående medeltidens s.k. eklektiska måleri. Då inget biskopsvapen förekommer bland målningarna har man tänkt sig att de skulle ha tillkommit efter ärkebiskop Jacob Ulfssons avgång, d.v.s. efter 1514, en teori som väl stämmer med målningarnas konstnärliga karaktär. Då emellertid frånvaron av biskopsvapen kan bero på andra orsaker, kan denna tidpunkt icke anses som definitivt avgjord. Rent stilistiskt hör målningarna hemma i tiden c: a 1500 - 1515.
Åter till Släktsocknar och Orter.
Copyright © Håkan Bergström, uppdaterad 2000-02-09
|
