Texten hämtad ur nummer 4 i serien "Svenska Kulturminnen",
som är en serie vägledningar till några av vårt lands intressanta kulturminnen,
utgiven av Riksantikvarieämetet 1997.
Författare: Marian Ullén, 1:e arkivarie vid Svenska Kyrkor, Riksantikvarieämetet.
Den gamla kyrkan i Södra Råda i Värmland är ett av landets märkligaste minnesmärken från medeltiden. Den oansenliga och åldriga timmerkyrkan, som ligger på det smala näset mellan sjöarna Vänern och Skagern i gränstrakten mot Västergötland, är en av landets få bevarade medeltida träkyrkor och i dess inre ryms oskattbara medeltida målningar, som täcker både tak och väggar. Rikedomen på olika scener ur bibeln och helgonlegenderna gör utsmyckningen till den mest omfattande som bevarats till våra dagar. Genom inskrifter vet vi också exakt när målningarna tillkom. I koret finns årtalet 1323, i långhuset årtalet 1494 och dessutom namnet Amund, namnet på den målare som då var verksam i kyrkan.
I det medeltida Värmland, som omfattade omkring 60 socknar, var de flesta kyrkorna uppförda av trä. Nu återstår förutom Södra Råda kyrka endast Hammarö kyrka strax söder om Karlstad. Hammarö kyrka har dock blivit delvis ombyggd. Att Södra Råda kyrka kom att överleva 1800talets rivnings- och nybyggnadsvåg beror på fornforskaren och artisteri Nils Månsson Mandelgren. När Mandelgren 1849 kom till Södra Råda för att studera den gamla träbyggnaden och rita av målningarna uppmanade han enträget församlingsborna att inte låta riva kyrkan då de uppförde sin planerade nya kyrka utan att i stället sälja den till honom eller till staten.
Planerna på en nybyggnad konkretiserades snart. 1853 utförde arkitekten Ludvig Hawerman ritningarna till den nya kyrkan, som stod färdig för invigning 1859. Församlingen hade då beslutat att den gamla "skräpiga och bristfälliga" kyrkan skulle säljas till högstbjudande, "därest hon icke i anseende till sin höga ålder kan anses vara av den märkvärdighet att hon inlöses av statsmedel". Kyrkan besiktigades av riksantikvarien Bengt Emil Hildebrand och den 23 december 1859 beslöt Kungl. Maj:t att inköpa Södra Råda kyrka "i det skick den för närvarande befinnes... mot en lösen eller köpesumma av två tusen riksdaler riksmynt". Församlingen förband sig att låta kyrkan stå kvar på sin ursprungliga plats och att bibehålla och vårda den gamla kyrkogården och den befintliga stockhägnaden.
Kyrkan och kyrkogården förvaltas och vårdas nu av Riksantikvarieämbetet.
Kyrkogården
Kyrkogården är övergiven som begravningsplats sedan länge och inga gravar kan urskiljas. Av de gamla gravminnena återstår endast några rikt utformade smideskors från 1700-talet, som nu förvaras i vapenhuset. Inte heller kyrkans klockstapel finns kvar. Den var rest på kyrkogårdens södra del men revs redan strax efter 1856, då man flyttade klockorna till den nya kyrkans torn.
Kyrkogårdens inhägnad ingick däremot i det som ansågs värdefullt att bevara. Den timrade inhägnaden är av mycket ålderdomligt slag och numera unik. Timrade inhägnader, så kallade balkar, var alltifrån medeltiden och fram till 1700-talet vanliga i skogrika trakter men ersattes sedan undan för undan av stenmurar, som krävde mindre underhåll. Den timrade balken skulle liksom kyrkogårdsmuren underhållas av socknens gårdar enligt en fastställd indelning.
Inte bara kyrkogårdsmiljön är numera förändrad. Det gäller även miljön runt kyrkplatsen. Den samling av byggnader som utgjorde inramningen - sockenstuga, kyrkstallar och bodar - är borta och ersatt av åkermark. Endast sockenmagasinet, en rödfärgad timmerbyggnad ett stycke väster om kyrkogården, återstår.
Kyrkobyggnaden
Kyrkan är uppförd av liggande, slätbilat furutimmer av kraftiga dimensioner. Knutarna är släta och syllarna vilar på en låg stengrund. Långhuset är relativt kort och brett, 11 m x 8,75 m. Byggmästaren har alltså hållit sig inom den normala maximilängden för en timmerstock för att undvika skarvar. Till långhuset är i öster som vanligt fogat ett smalare och lägre kor. På korets nordsida finns en smal sakristia som är samtidig med byggnaden i övrigt. Det vapenhus som finns framför kyrkans västingång är däremot tillbygga på 1600-talet.
Både kyrkans tak och ytterväggar är spånklädda. Taket är påfallande högt och brant, vilket beror på att innertaken utgörs av treklöverformade trätunnvalv. Den eleganta valvkonstruktionen är den enda helt bevarade i sitt slag i de svenska medeltidskyrkorna.
Kyrkans fönster är av olika storlek och ålder. I sakristians östvägg finns ett mycket litet, ursprungligt fönster bevarat. I korets östvägg finns likaså ett medeltida fönster, som nu är igensatt utvändigt. Rester av en mittpost visar att fönstret har varit tvådelat. Koret bör ursprungligen ha lysts upp av ytterligare ett fönster, placerat i den södra korväggen. Långhuset har sannolikt haft två fönster i söder men saknat fönster i norr. Eftersom några igensatta fönsteröppningar inte är synliga i sydsidans väggar måste de ursprungliga fönstren ha funnits på samma plats som de nuvarande, betydligt större fönstren.
Inte heller den nuvarande huvudingången i väster är ursprunglig. Den togs upp på 1600-talet samtidigt med att vapenhuset uppfördes. Själva dörren är däremot medeltida och försedd med nyckelskylt och dörring av medeltida typ. På dörrens insida finns också målningar, som tillkommit samtidigt med långhusets övriga utsmyckning. Dörren har ursprungligen varit placerad i den igensatta ingången i långhusets sydvästra del. Igensättningen syns mycket tydligt i innerväggen. Den utvändiga omfattningen är däremot dold av väggens spåntäckning. Den igensatta dörröppning som är synlig i korets södra innervägg togs upp först 1728, då man också byggde ett litet vapenhus framför ingången. Vapenhuset revs och ingången sattes igen 1893, då kyrkan restaurerades. Dörröppningen mellan koret och sakristian är däremot ursprunglig och korväggens draperimålning löper också över själva dörren. De medeltida kyrkornas fönster har i allmänhet. liksom i Södra Råda, förstorats under senare århundraden för att öka ljuset i kyrkorummet. Att man vidgat triumfbågsöppningen mellan långhuset och koret är också en vanlig förändring. Öppningen i Södra Råda var från början betydligt smalare och även lägre. Troligen fanns här också ett korskrank, som avskärmade församlingsdelen från koret, som var förbehållet prästerna.
När det gäller kyrkans ålder vet vi genom årtalet 1323 i kormålningarna att den
stod färdig senast detta år. En analys av timrets årsringar har visat att byggnaden uppförts ungefär ett decennium tidigare, omkring 1310. Redan dessförinnan fanns en kyrka i Södra Råda, som omnämns i förteckningen från 1280-talet över Västergötlands kyrkor. Trakten var då sedan länge uppodlad och bebyggd. Cistercienserna ägde tidigt gods i detta område och 1248 fick munkarna i Varnhems kloster genom kungligt brev bekräftelse på sin rätt till egendomar vid Gullspångsälvens utlopp i Vänern.
Trä var det vanliga byggnadsmaterialet för kyrkobyggnaderna i landets ekonomiskt mindre välutvecklade skogsbygden och timmerkyrkorna följde samma vedertagna planlösning och utformning som de samtida stenkyrkorna. När det gäller kyrkorna i Södra Råda och i Hammarö finns flera gemensamma drag som tyder på att de båda kyrkorna uppförts vid samma tid och troligen också av samme byggmästare. Hammarö kyrka har i sitt ursprungliga skick varit mycket lik kyrkan i Södra Råda. De båda kyrkornas långhusportaler har också haft nästan exakt samma utformning med utvändigt profilerad omfattning och ornament i form av rosetter. I Hammarö påträffades vid en restaurering på 1930-talet väggplankor från en äldre stavkyrka och även i Södra Råda har den äldre kyrkan sannolikt utgjorts av en stavkyrka.
Av de många medeltida träkyrkor som funnits i landet återstår nu bara ett tiotal som överlevde rivningarna på 1700- och 1800-talen. Ett mycket stort antal är däremot kända genom arkeologiska fynd eller genom arkivaliska uppgifter. Endast en av de bevarade medeltida träkyrkorna är en stavkyrka, där väggarna är uppförda av stående plankor. Det gäller Hedareds kyrka i Västergötland. Den nuvarande byggnaden där är uppförd först i slutet av medeltiden men ersatte då en äldre byggnad i samma ålderdomliga teknik. De övriga kyrkorna är liksom Södra Råda kyrka uppförda av liggande, knutar timmer. Södra Råda kyrka är tillsammans med kyrkorna i Granhult i Småland och Tidersrum i södra Östergötland de bäst bevarade av dessa. Både Granhults kyrka och Tidersrums kyrka är dock äldre. För Granhults kyrka visar den dendrokronologiska analysen av timret på 1220-talet som byggnadsråd, för Tidersrum på 1260-talet.
Inredning och inventarier
Av den medeltida inredningen har ingenting bevarats. Huvudaltaret har varit placerat vid korets östvägg under det tvådelade fönstret. Altaren har under medeltiden också funnits i långhuset. Ett Mariaaltare hade sin plats norr om triumfbågsöppningen, på kvinnosidan, och motsvarades på den södra sidan av ett Helgakorsaltare. På Mariaaltarets plats finns nu predikstolen. De skulpturer som funnits på eller i anslutning till altarna är däremot delvis bevarade.
Målningar
När Nils Månsson Mandelgren 1849 besökte Södra Råda avbildade han både korets och långhusets målningar i teckningar och akvareller. De blev senare underlag för litografierna i hans stora arbete "Monuments Scandinaves du moyen åge", det första bokverket om svenskt måleri. Boken, som tillägnades Napoleon III, gavs ut med stöd från franska staten och kom ut i Paris 1862. Målningarna i Södra Råda kyrka blev alltså tidigt uppmärksammade även internationellt och de intar utan tvivel en central ställning i det svenska kyrkomåleriet från medeltiden. Genom att båda målningssviterna är daterade i inskrifter är de dessutom viktiga hållpunkter för dateringen av det övriga måleriet från 1300och 1400-talen.
Kormålningarna
Bland våra medeltida kyrkomålningar finns ganska få höggotiska utsmyckningar. Kormålningarna från 1323 är därför speciellt intressanta både stilmässigt och innehållsmässigt. När det gäller kompositionen och ornamentiken anknyter utsmyckningen till en inhemsk tradition med rötter i det romanska måleriet. I figurmåleriet anar man däremot stilimpulser från tidens franska, höggotiska måleri. Flera detaljer tyder på att dessa nya stilimpulser förmedlats genom det franska bokmåleriet. Det är inte förvånande med tanke på att Skara stift, dit Södra Råda hörde, hade mycket nära kontakter med Frankrike. Flera av biskoparna under början av 1300-talet hade fått sin teologiska utbildning i Paris och på 1320-talet hade också stiftet ett eget studiehem där.
Målningarna innehåller en omfattande hyllning till jungfru Maria, uppbyggd kring scener ur cykeln om hennes förhärligande. Målaren har också återgett flera personer ur sin egen samtid. Det är personer som har haft en speciell anknytning till målningarna - biskop, donatorer och kyrkvärdar.
Långhusmålningarna
Långhusmålningarna är i en inskrift både daterade och signerade. Årtalet är 1494 och målarens namn Amund. Mäster Amund är härigenom en av de få medeltida målare som vi känner till namnet.
Den medeltida kyrkomålarens uppgift var både att pryda kyrkorummet på ett lämpligt sätt enligt tidens smak och att förklara viktiga delar av den kristna läran för församlingen. Det var därför prästens uppgift att svara för att innehållet överensstämde med kyrkans uppfattning. Mera intrikata teologiska program formulerades naturligtvis helt av det lärda prästerskapet. I de fall där donatorer bekostade målningarna blev också deras önskemål viktiga, t.ex. i fråga om valet av helgon.
I Amunds målningar i Södra Råda är den didaktiska, undervisande, avsikten mycket tydlig. Hela trosbekännelsen, Credo apostolicum, återges i ord och bild på den norra väggen och föl's av Kristi lidandes historia. Ett för tiden aktuellt läromotiv är också det s.k. rosenkransmotivet, som placerats mitt på triumfbågsväggen. De senmedeltida målarna använde sig gärna av grafiska förlagor i form av träsnitt och bokillustrationer. Sådana förlagor har Amund använt sig av bl.a. för Credo-sviten. I det senmedeltida måleriet är också de burleska och moraliserande inslagen talrika och inte heller dessa ingredienser saknas i utsmyckningen, som omfattar inte mindre än omkring 130 olika scener.
Amunds signatur har bevarats endast i Södra Råda. Ett flertal utsmyckningar i Västergötland, Östergötland och Småland kan dock på stilistiska grunder tillskrivas mäster Amund eller hans krets. Amund anknyter stilistiskt till det sengotiska måleriet vid 1400-talets mitt och hans eget måleri innebär ingen stilförnyelse. Som målare är han framför allt intressant genom sin rika bildvärld. Hans verksamhetsperiod ligger sannolikt mellan ca 1470 och sekelskiftet 1500. Inflytelser från hans verkstad kan spåras under ytterligare ett par decennier.
Långhusmålningarna i Södra Råda har aldrig varit övermålade och målningarna är mycket välbevarade i det tredelade valvet och på triumfbågsväggen. Långväggarnas målningar är däremot delvis skadade genom slitage och genom de förstorade fönsteröppningarna. Detsamma gäller målningarna på den västra väggen, där en senare läktare funnits. Färgskalan domineras av blått, rött och gult i nu något mörknade nyanser. Som bakgrundsfärg har genomgående använts vitt.
Takmålningarna
Långhusets tredelade valv är försett med figurmålningar i rundlar. I mittvalvet finns fyra rader om vardera tio medaljonger, i sidovalven två rader. Totalt finns här alltså åttio olika motiv. Medaljongraderna skiljs åt av ornamentbårder och svicklarna har fyllts med bladornament. I takmålningarna har Amund använt sig av fem olika motivgrupper: Skapelseberättelsen, Marialegenden och Jesu barndom, liknelsen om Den förlorade sonen, Sankt Eustachius legend samt fabeldjur.
Åter till Släktsocknar och Orter.
Copyright © Håkan Bergström, uppdaterad 2000-03-03
|
