i Strängnäs stift
Kyrkans äldsta historia är förknippad med legenden om den helige Botvid - Södertörns apostel. Botvid föddes vid Hammarby i grannsocknen Botkyrka, men det var vid Säby, "Sjöbyn" som hans missionskyrka byggdes, enligt sägnen på bekostnad av stormannen Hermund. Säby måste av allt att döma ha varit just den plats där kyrkan nu reser sig. Kyrkan invigdes åt det engelska helgonet S:t Albanus och i den gravsattes enligt legenden Botvid efter det att han omkr. år 1120 slut martyrdöden på Rågön i den sörmländska östersjöskärgården, dräpt av en slavisk träl som han lösköpt, kristnat och skänkt friheten. I nio år - berättar legenden - skedde sedan "otaliga och otroliga underverk" vid graven och under denna tid byggde Botvids broder, Björn, en träkyrka på fädernegården Hammarbys ägor. Dit fördes 1129 den undergörande kroppen i närvaro av biskoparna i Uppsala och Strängnäs. Kyrkan i Säby blev sålunda berövad sin största skatt och möjligen är detta förklaringen till att den kom att kallas den slemma, d v s den fattiga kyrkan. Kyrkogården omfattar nu hela udden men i äldre tid fanns en inhägnad av trä som avgränsade ett mindre område kring kyrkan. På södra sidan fanns en murad kyrkogårdsport och strax innanför denna ett timrat sockenmagasin. Träinhägnaden fanns kvar till början av 1800-talet då också den murade porten försvann. En stenmur på södra sidan blev färdig 1835 och fanns kvar till 1922. Nuvarande kyrkogårdsmuren tillkom 1925. Vägen ut till stora landsvägen kallades på 1700-talet kyrkogatan och var försedd med gärdsgårdar på båda sidor. Där kyrkogatan utmynnade i landsvägen fanns en bom. Trots att kyrkogården ursprungligen omfattade ett avsevärt mindre område än nu ansågs den redan 1690 vara för stor; några minskningar verkställdes dock aldrig. Terrängen på kyrkogården är mycket kuperad, vilket bl a medfört att kyrkan har fått en hög stenfot, inrymmande ursprungligen två gravkammare från 1600-talet, de Wredeska gravarna. Norr om kyrkan finns många gravar från senare delen av 1800-talet. De har tidstypisk utsmyckning med gravvårdar av granit eller gjutjärn och med gravplatsen inhägnad av kedjor eller gjutjärnsstaket. En minneslund vid stranden, sydöst om kyrkan, invigdes hösten 1981. Kyrkobyggnaden. Kyrkan består av torn, långhus, femsidigt kor och, på sedvanliga platser i nordöst resp sydväst, sakristia och vapenhus. Samtliga byggnadsdelar är medeltida med undantag för koret, vilket ursprungligen uppfördes för att i varje fall delvis tjäna som gravkor åt friherre Carl Henric Wrede, ägare till bl a Edeby och Bornö i Salems socken. Gravkorets byggår är inte känt, men antagligen har det tillkommit samband med Wredes död år 1655. En sentida detalj i byggnaden är också den kraftiga strävpelare som befinner sig i tornets sydvästra hörn. Den sattes dit på 1700-talet, troligen vid en reparation 1749. Den nu stående kyrkans äldsta delar består av tornet och norra väggen fram till och med sakristians östmur. Att norra väggen är den ursprungligen byggda framgår av att tornet inte ligger mitt på västgaveln. Den ursprungliga sydmuren har rivits och flyttats ut för att åstadkomma en rymligare kyrka. Inne i kyrkan kan man konstatera att detta verkligen har skett eftersom en tydlig början av den en gång bortrivna sydmuren är synlig på kyrkorummets västra vägg. Det äldsta långhusets begränsning åt öster kan avläsas på utsidan. Går man utefter kyrkans nordmur finner man att den bildar hörn med sakristian, men ovanför sakristians tak syns en vinkel i muren och muren fortsätter en dryg halvmeter längre söderut än nordmuren i övrigt. Språnget i muren avtecknar sig också på insidan, vilket framgår av planen. Under 1100-talet byggdes i Södermanland en rad kyrkor bestående av i huvudsak följande delar. Längst i väster ett torn med ungefär kvadratisk grundplan, längre mot öster en kyrksal avsedd för församlingen och längst i öster ett kor av i huvudsak kvadratisk grundplan och med lägre takhöjd än i kyrksalen. På så sätt kom dessa 1100-talskyrkor att te sig som en himlatrappa från öster till väster. Det finns omständigheter, som pekar på att ju kortare kyrksalen är i förhållande till bredden, desto tidigare under 1100talet bör kyrkbygget ha skett. I Salem tycks det äldsta långhuset ha haft de invändiga måtten 5 x 8 meter - proportioner som pekar på en datering till 1100-talets förra del. Det är inte uteslutet att de bevarade partierna av 1100-talskyrkan verkligen är rester av den kyrka i vilken Botvid fick sin första grav. Också det i sin helhet bevarade tornet uppvisar påfallande ålderdomliga drag. Det är ganska smalt med murar som lutar inåt så att tornkrönet har klenare dimensioner än bottenplanet. På själva tornkrönet finns på tre av tornets sidor två små öppningar, vilka tolkats som skottgluggar. Följer man nordmuren förbi sakristian kommer man 3 ½ meter från sakristians östra mur att träffa på en skarv som markerar skillnaden mellan medeltidskyrkan och 1600-talets mångkantiga korutbygge. Att nordmuren fram till denna skarv i sin helhet tillhört 1100-talskyrkan är inte troligt. En nästan osviklig regel för 1100-talets kor i sörmlandskyrkorna är att planen varit ungefär kvadratisk och det är därför betydligt sannolikare att nordmuren tillbyggts åt öster på samma gång som långhuset breddades genom sydmurens utflyttning. De sörmländska kyrkobyggnadernas beroende av varandras byggnadshistoria är numera så pass väl bevisad att man kan gissa på att denna utbyggnad skett vid början av 1300-talet. En direkt motsvarighet skulle man då få i den närbelägna Grödinge kyrka där breddningen och förlängningen av kyrkan torde ha blivit färdig 1326. Om man antar att sakristians östmur byggts i flykt med 1100-talskorets östgavel blir proportionerna de normala. Uppförandet av sakristian måste i så fall ha ägt rum före långhusutvidgningen, antagligen någon gång under 1200-talet. Vid okänd tidpunkt under senare medeltiden bör vapenhuset ha tillkommit. Det tycks nämligen vara byggt utan ursprunglig förbindelse med långhuset. Under senmedeltiden välvdes också kyrkorummet med två stjärnvalv, vilande på murpelare och däremellan slagna sk sköldbågar. Så kommer tillbygget av det nuvarande koret i mitten på 1600-talet, och slutligen byggdes på 1700-talet den karakteristiska strävpelaren i kyrktornets sydvästra hörn. Redan tidigare hade man stagat medeltidstornet med hjälp av tio par kraftiga ankarjärn. Möjligen gjordes denna reparation och kanske också den nuvarande tornspiran i slutet av 1500-talet, ty menige man i Salems socken supplikerade 1575 om hjälp till deras förfallna kyrktorn, varvid de erhöll 5 pund spannmål. Även omkr år 1600 begärde sockenborna och fick "hjälp till sin kyrkas prydning och eljest till annat som mycket av nöden är".
Interiör. Vi går in i kyrkan genom vapenhuset. Rummet där täcks av ett platt trätak, tegelväggarnas översta del har upplag för ett valv som dock aldrig blivit utfört. Kyrkorummet får sin karaktär av de höga vita valven inställda som två stycken stora tält i långhuset. I bänken omedelbart till vänster innanför dörren från vapenhuset skjuter några stenar ut ur muren. De bildar den redan omtalade resten den bortrivna 1100-talsmuren. I bågen mellan koret och medeltidskyrkan hänger ett litet krucifix från 1200-talets första hälft. Nedanför till höger står kyrkans mycket ålderdomliga dopfunt med odekorerad skål av sandsten och med foten prydd endast av kraftig repvulst. Funten kan dateras dateras till tidigt 1100-tal och det är inte uteslutet att den kan ha begagnats av den helige Botvid i hans mission bland södertörnsborna. Funten var under lång tid ur bruk men togs till heders igen 1925. Cuppan låg då nedtjärad på kyrkogården, invid vapenhuset, och foten påträffades i klockarens tvättstuga. Krucifixet och dopfunten är de enda medeltida inventarier som numera finns kvar i kyrkan. Ytterligare ett finns dock i Statens historiska museum, nämligen det högklassiga senmedeltida altarskåpet som tillskrivits den kände Lübeckmästaren Hermen Rode och som dateras till 1470-talet. Altarskåpet innehåller bilder av bl a S Erik, S Botvid och S Birgitta. Kyrkorummets fasta inredning tillkom i huvudsak vid en genomgripande reparation år 1809. Den gamla predikstolen slopades och är nu försvunnen. En predikstol byggdes istället över altarbordet - ett arrangemang som då var på modet och som för övrigt funnits även i andra sörmländska kyrkor, t ex i Hyltinge och Västermo. Altarpredikstolen i Salem utfördes efter ritningar av arkitekten vid Överintendentämbetet P W Palmroth. Vid samma tillfälle insattes den nuvarande, slutna bänkinredningen. Orgelfasaden, ritad av den kända stockholmsarkitekten J F Åbom, tillhör en orgel som skänktes 1855 av major Carl Fredrik König på Vällinge, till minnet av hans avlidna hustru, född Groen. Orgeln hade 8 stämmor och orgelbyggren var A V Lindgren i Stockholm. Bakom fasaden finns sedan 1944 ett 16-stämmigt verk, byggt detta år av, orgelfirman A Magnusson. Den 1855 anskaffade orgeln ersatte en orgel från1781, som ännu finns bevarad i Vällinge kapell vid hemvärnets stridsskola norr ut i socknen.
Åter till Släktsocknar och Orter.
|
Salems kyrkas