Dannemorajärnet får världsrykte
Redan den bekante Georg Agricola, som kallats mineralogiens och metallurgiens fader, kände till fyndigheten i Norduppland. Omnämnandet är märkligt, eftersom det förekommer i en skrift (Om gamla och nya metaller), tryckt redan 1546, en tidpunkt då, som vi sett, brytningen ännu var ganska blygsam.
Större omfattning fick verksamheten mot slutet av seklet. Då hade utom de två äldsta bruken även Forsmark, Ortala och Lövsta anlagts. På 1610-talet kom sedan Västland och Gimo. I de allra flesta fallen var det fråga om kronobruk. Anläggningarna var i och för sig primitiva, men de låg väl samlade och flera av dem var inriktade på vad som efter den tidens mått måste betecknas som stordrift.
Den klassiska glansåldern randades något decennium senare ungefär samtidigt som det krigiska svenska stormaktsväldet började växa fram. Sammanhanget är uppenbart och ofta omskrivet.
Sverige var i behov av kapital och teknik från länder som nått längre i utvecklingen. Bådadera erbjöds dem av en rad skickliga holländska affärsmän. I mycket kom dessa att sätta sin prägel på svenskt näringsliv för lång tid framåt, men ingenstädes mera genomgripande än i den norduppländska bergslagen.
Samtidigt ändrade statsmakten i merkantilismens anda sin inställning till ägandeförhållandet vid bruken. Man fann att det sannolikt var bättre att arrendera ut eller sälja dem snarare än att driva dem i egen regi.
Denna utveckling tog sin början med 1620-talets ingång. Ortala blev det första bruk som arrenderades ut. Sedan följde Österby, Lövsta, Forsmark och ytterligare fyra bruk. Avgörande för den fortsatta, gynnsamma utvecklingen var Louis De Geers inträde på scenen. Det var fr o m 1626 som han på allvar började intressera sig för trakten. Det året fick han genom sin medhjälpare Willem de Besche arrenden på de tre viktigaste Dannemoraverken - Österby, Gimo och Lövsta vilka han sedermera köpte. Bland andra utlänningar kan nämnas Henrik Lemmens, som bl a anlade Hillebola och Ullfors, Wellam Wervier med Strömsberg och Västland och Petter Rochet, som var delägare bl a i Forsmark. Bland svenska bruksgrundare, som spelade en betydande roll under epoken, bör främst framhållas Claes Depken Anckarström med Älfkarleö och Söderfors och Anders Larsson Höök med Gysinge.
De nya enheterna blev ofta betydligt större än vad som hittills varit vanligt i Sverige. Medan en ordinär tysksmedja på 1640-talet producerade knappt 100 ton om året, tillverkades vid De Geers bruk omkring 900 ton. Följden blev att de 18 norduppländska bruken vid denna tid hade nästan lika stor sammanlagd produktion som Västmanlands 52. En förutsättning för denna stordrift var den nya tekniken som tillämpades av yrkesmän, som holländarna införskrivit, förhyttning i de "fransöske" masugnarna och vallonsmidet. Den första vallonsmedjan skall ha inrättats vid Österby 1627 eller 1628 av en viss Mathias De Geer, en släkting till Louis.
Snart gick Dannemorajärnets rykte över världen. Järn av Dannemoramalm, Öregrundsjärn som det kallades, fick en obestridd rangställning bland svenska järnsorter. Inte minst i England kom man snabbt underfund med att det hammarräckta vallonstångjärnet överträffade allt annat material såsom ämnesjärn för stål till verktyg, vapen, fjädrar och andra högt kvalificerade ändamål. Det har med starka skäl hävdats att Dannemorajärnet var den grund, på vilken stålstaden Sheffield växte upp och fick sitt världsrykte.
Under det följande seklet låg Lövsta, det främsta Dannemoraverket, inte bara i spetsen ur kvalitetssynpunkt, då det gällde svenskt stångjärn, det var också landets kvantitativt största järnverk.
Det har påpekats att det på grund av vallonsmidets enastående berömmelse förelegat en tendens att överskatta dess roll jämfört med det vanliga tysksmidets. I själva verket svarade Öregrundsjärnet under 1700-talet inte för mer än drygt 10 % av landets totala järnexport. Däremot var det avsevärt mycket högre betalt. Järnet med Lövstas stämpel betingade dubbla priset jämfört med vanligt järn, kanske det högsta på något stångjärn överhuvud taget.
Ett exempel på Dannemorajärnets höga kvalitet är den roll det spelade vid degelstålprocessens uppfinning på 1730- och 1740-talen. Dess berömde upphovsman, Benjamin Huntsman, byggde sin metod helt på det svenska vallonjärnet. Det är under sådana förhållanden knappast förvånande, att man i Sheffield gjorde ansträngningar att skaffa sig kontroll över hela produktionen från Dannemoraverken. I början på 1800-talet var engelsmännens inflytande som störst. Den viktigaste rollen spelade ett handelshus i Hull, Joseph Sykes & Co. Under några år infördes t o m ordet SYKES som bistämpel på järn från bruken Lövsta, Österby, Gimo och Rånäs. Någon längre varaktighet fick dock inte detta förhållande.
Dannemora (akvarell från 1800). - "Detta var det viktigaste målet för vår utflykt. I och för sig var det såvitt vi kunde se bara en eländig by, men den är berömd på grund av sin gruva, som, en ligt vad som sägs, ger det bästa järnet i Europa A. Lamotte, Voyage dans le nord de I'Europe. (1813).
När järnmalmen från Dannemora i litteraturen beskrivits som ovanligt ren har man främst syftat på dess utomordentligt låga halt av fosfor, en särskilt tidigare ovärderlig fördel. Malmen är dessutom kalkig och något manganförande. Detta med kalkhalten har sedan gammalt tillhört fördelarna, eftersom det gjort godsets gång i hyttan lättare. Den var "engående", behövde ingen tillsats. Manganhalten var också något positivt; den bidrog till slutproduktens seghet och hårdhet. Malmens järnhalt är annars i och för sig inte anmärkningsvärt hög, omkring eller strax under 50 %. Det finns även sulfidmalmer; zinkblände, svavelkis och magnetkis.
Gruvdriften
Förändringarna i ägoförhållande beträffande bruken medförde till en början inga konsekvenser för gruvan. Den förblev en kronans egendom. Brytningen skedde i primitiva och tillfälliga former. Det var fråga om en säsongsysselsättning av samma art som vedhuggning och kolning. Drängarna arbetade med enkla verktyg i grunda skärpningar. Först under 1600-talets första decennier fick hanteringen någon omfattning att tala om. Förtjänsten härav tillkom en gruvfogde vid namn Påvel Humble. På hans initiativ skall ett flertal nya gruvhål ha upptagits - bl a Djupgruvan och Pumpgruvan - alla med förträfflig malm. I ett uttalande från 1660-talet säges Humble rent av vara den förste som börjat bryta järnmalm i Dannemora. Ett undantag gjordes för "den gamla konungsgruvan", som dock vid Humbles ankomst skulle ha legat öde.
Under de följande decennierna växte anspråken på malm snabbt. Men gruvan kunde tydligen väl motsvara de nya kraven. 1640 omtalas att gruvan förde god malm och att det inte fanns någon risk att den skulle tryta.
Åter till