På sommaren 2011 auktionerades följande vykort ut på Tradera på Internet. Vykortet föreställer ett hus i Vretstorp och det är skickat i juli månad 1922. Troligen är fotot taget några år tidigare. Säljaren visste inte vilket hus i Vretstorp som syns på vykortet men man kan ganska tydligt se att det rör sig om fastigheten Sällerhög. Kanske såg det ut på samma sätt på 1880-talet. Läs på baksidan vem som skrev vykortet och till vem det skickades. Till baksidan!

Klicka för att förstora.

Gästgiveriet drevs under åren 1882 - 1885 av Carl Johansson och hans hustru Augusta Bergström. Familjen hade i maj månad 1882 flyttat till Vretstorp från Bromma i Stockholm. Carl var då 23 år gammal och hans hustru Augusta 22 år.

Verksamheten gick inte så bra och mot slutet av 1883 försattes den i konkurs. Detta meddelades enligt gängse ordning med Kungörelser i Post och Inrikes Tidningar den 27 november och den 4 december 1883. Utdrag på dessa Kungörelser är redovisade längre ned på denna sida.

Den 18 januari 1884 togs ärendet upp av tinget i Grimstens Härad dit fordringsägarna lämnat in en offentlig stämning. Skulderna uppgick då till 8.590,08 kr.

Två av fordringsägarna var Carl yngre bröder, Oskar Wilhelm Johansson och Ernst Edvin Johansson som arbetade som drängar vid gästgiveriet och de hade troligen inte fått ut sina löner.

Det betyg som Carl skrev åt sin bror Oskar Wilhelm från hans tid som dräng på Gästgiveriet finns alltjämt bevarat. Av Oskar Wilhelms barnbarn Jan Johansson i Linköping har vi fått foton på Ernst Edvin, Oskar Wilhelm och på betyget.

Ernst Edvin ca 1900

Oskar Wilhelm 1942

Oskar Wilhelms betyg

Även Carls svåger, Ludvig Evald Bergström, var med bland fordringsägarna. Orsaken till detta kan ha varit att han lånat ut pengar till Carl. Detta är dock endast en gissning.

Den 2 april 1884 beslöt tinget att verksamheten kunde drivas vidare i och med att fordringsägarna godkände ett borgenärsackord på 25%. Carl och Augusta försökte också rädda delar av sitt privata bohag genom att yrka på bodelning och undantag av enskild egendom men detta godkändes inte av tinget.

Den 12 april 1884 försåldes deras hem. Delar av lösöret köptes då av hemmansägaren Per Adolf Nilsson i Svinnersta och lantbrukaren Per August Winblad i Genstorp. Runt detta köp skrevs en överenskommelse att Carl och Augusta fick behålla lösöret och använda det på Gästgiveriet till den 1 januari 1886. Detta stadfästes av tinget den
12 maj 1884.

En annan händelse som inträffade under denna tid finns att läsa om i tidningen Nerikes Allehanda fredagen den 4 april 1884. Där finns en notis införd under rubriken "Meddelanden från allmänheten" där en av kunderna klagar över den service som ges på gästgivaregården i Vretstorp. Notisen har följande lydelse:

Gästgifvaregården i Vretstorp. Som man är klädd blir man hädd, är ett ordstäf, som man synes tillämpa vid gästgivaregården i Vretstorp. Detta fick jag erfara, då jag 26 mars passerade Vretstorp för att derifrån fortsätta färden med gästgivareskjuts till Askersund. Underrättad av en jungfru att gästgifvaren sjelf voro att träffa nere på gården, uppsökte jag honom och frågade höfligt, om jag kunde erhålla skjuts och hvad en dylik kostade till Askersund, men fick då svaret: ”Ni orkar gå dit. För resten” tillade ha i stolt ton ”vill ni ha skjuts, får ni vänta i 3 timmar”. Innan jag hann göra några invändningar på detta näsvisa svar, kom en fin herre, hvilken äfven begärde skjuts till Askersund. Honom svarade gästgifvaren: ”Jo, bevars, herrn skall få skjuts genast!”. Nu frågar jag, om ej den, som är klädd i en simpel rock, kan ha rätt att fordra ett lika höfligt svar på en höflig fråga som den, hvilken är klädd i en fin rock. Äro kanhända mina pengar ej lika goda som hans? Resande

Fredagen den 4 april 1884

Carl drev gästgiveriet vidare till den sista december 1885. Han var då änkeman sedan hans hustru avlidit i maj månad samma år.

Den 2 januari 1886 kom Adolf Nilsson och Per August Winblad för att hämta sitt inköpta lösöre. Carl vägrade dock att lämna ut lösöret varför de då tog kontakt med länsman Kasper Svidén och begärde "laga handräckning för utbekommande af omstämda effekter". Länsman Svidén följde med Nilsson och Winblad till Carl som då var hemma hos sin vän urmakare Finnström. Carl vägrade dock alltjämt att lämna ut lösöret, förutom ett cylinderur som han gav Winblad, varför Svidén då informerade honom om att han hade 8 dagar på sig att lösa detta, annars skulle lösöret beläggas med kvarstad.

Följande utspelade sig då enligt anteckning i Grimstens Härads Dombok i stämningen från den 18 februari 1886: "då Svaranden märkt att Svidén ämnade undersöka hans medförda nattsäck, han sedan yttrade ”att han skulle inresa till Örebro och tala med Landshöfdingen i ärendet”, utsprungit med nattsäcken och medföljt ett å jernvägsstationen stående till afgång färdigt tåg, till Stockholm, hvar efter han icke afhörts". [Nattsäck] [Fickur i silver gjort av Urmakare N Finnström, Vretstorp. Sålt på Tradera 2008.]

Nilsson och Winblad fick aldrig sitt inköpa lösöre och lämnade därför in sin stämnings-ansökan mot Carl om "förskingring av anförtrodt gods".

I mitten av januari skickades stämningen med delgivningsbevis över till detektiva polisavdelningen i Stockholm för att de skulle leta upp Carl och delge honom stämningen. I den rapport, återsänd till länsman Svidén, daterad den 24 januari så  rapporterar de att eftersökningen misslyckats och att de därför skickar tillbaka stämningen till Vretsorp. Det meddelades också på vilken adress som Carl då bodde: "Johanssons bostad är i huset No 67 vid Drottninggatan å nedre botten till höger inpå gården hos mamsell Nilsson." (Se bilaga 32)

Information om stämningen nådde till slut fram till Carl och i ett brev till Grimstens Häradsrätt, daterat i Stockholm den 1 februari 1886, förklarar han sin syn på stämningen. (Se bilaga 30)   

Stämningen tog upp av tinget den 18 februari 1886. Carl var då inte själv närvarande utan deltog endast genom sitt ombud, urmakaren Finnström. Beslut togs den 21 april samma år om att ge Carl uppskov till nästa ting, samt 100 kronor i böter om han då inte närvarande personligen.

Beslutet delgavs Carl under sommaren 1886 då länsman Svidén träffade honom i Stockholm.

Vid tinget den 13 november 1886 fick han åter uppskov till nästa ting men 100 kronor i böter för att han inte var närvarande personligen.

Den 19 januari 1887 togs ärendet åter upp och utslag i målet kom den 11 mars. Carl, som inte heller denna gång var närvarande, dömdes för "förskingring av anförtrodt gods".

Enligt domen skulle Carl böta 25 kronor till kronan, samt ersätta de förskingrade sakernas värde enligt följande: För svinkreaturen med 75 kr och för kärran med 25 kr.
Han skulle genast utlämna övriga saker till Nilsson och Winblad. Om han inte kunde utlämna dessa saker skulle utmätning ske för att ersätta deras värde. Utmätningen skulle ske enligt följande: Uret 75 kr, örhängena och örringen 20 kr, fingerringarna 75 kr, matskedarna 20 kr, toilettaskarna 4 kr och ströskeden 3 kr. Han fick också betala Nilsson och Winblads rättegångskostnader med 30 kr samt kostnader för "lösen och utslag". Om Carl någonsin betalade sina böter vet vi inte.

Konkursen år 1883 fick alltså juridiska följdverkningar fram till år 1887. Den juridiska processen redovisas nedan.

Hur det gick för Carl efter dessa händelser återges i hans personhistorik.

18 januari

Protokoll rörande konkursärendet.                                     [sid 1, sid 2, sid 3]

2 april

§ 21  Anteckningar och dom om konkursärendet.              [sid 1, sid 2, sid 3, sid 4] Dom:
Borgenärsackord med 25%, ingen boskillnad för hustrun.

[ Protokoll och § 21 renskrivna ]

---

18 februari

§ 21  Anteckningar om stämning från två av borgenärerna.  [sid 1, sid 2, sid 3]  Beslut den 21 april: Uppskov till nästa ting och 100 kr i böter om
Carl då inte närvarar personligen.

[ § 21 renskriven ]

Bilagor:

Bil. 26 –	Stämning från två borgenärer, 2 januari 1886.	[sid 1, sid 2]
Bil. 27 –	Rättegångsfullmakt, August Vinbladh, 13 februari 1886.	[sid 1]
Bil. 28 –	Rättegångsfullmakt, Carl Johansson,   1 februari 1886.	[sid 1]
Bil. 29 –	Protokoll över försäljning av lösöre den 12 april 1884.	[sid 1, sid 2, sid 3]
Bil. 30 –	Carls skriftliga anförande, daterat Stockholm   den 1 februari 1886.	[sid 1, sid 2, sid 3]
Bil. 31 –	Kostnadsräkning för August Vinbladh.	[sid 1]
Bil. 32 –	Rapport av Överkonstapeln i Stockholm den 24 januari     1886.	[sid 1, sid 2]

[ Bilagorna i renskrivet format ]

13 november

§ 24  Anteckningar om stämningen från de två borgenärerna.   [sid 1, sid 2]
Beslut: Uppskov till nästa ting + 100 kr i böter för att Carl
inte personligen närvarat.

Bilagor:

 Bil. 24 – Kostnadsräkning för August Vinbladh.                                  [sid 1]

[ § 24 och bilagan renskrivna ]

1887

19 januari

§ 3    Anteckning om ny handläggning av målet.                         [sid 1]

§ 27 Utslag den 11 mars                                                               [sid 1, sid 2, sid 3]
Dom:
- Böter till staten, 25 kr.
- Ersättning till borgenärerna för förskingrat gods, 100 kr,
- Utlämna övriga saker eller ersätta dem med 197 kr.
- Ersätta borgenärernas rättegångskostnader, 30 kr.
- Ersätta för för kostnader för "lösen och utslag".

Översikt över utdömda straff år 1887.                                                     [sid 1]

[ § 3 och § 27 renskrivna ]

Onsdagen den 21 juli 2010 samlades några av ättlingarna till Carl och hans bror Oskar Wilhelm vid fastigheten Sällerhög No 1 i Vretstorp. Det hade nu gått nära 125 år sedan Carl i början på januari 1886 lämnade, eller kanske rättare sagt flydde från, Vretstorp.

Vi skulle gemensamt besöka platsen där Carl drev gästgiveriet och där hans bror Oskar Wilhelm tjänstegjorde som dräng. Detta var också första gången någonsin som ättlingar på de båda släktgrenarna träffades.

Vi träffade också den nuvarande ägaren till fastigheten, Kent Fredriksson, och fick en trevlig guidad tur genom ekonomibyggnaden på baksidan av huset.

Klicka för att förstora.