Ur Domboken för Övre Ulleruds socken

ÖVERVÅLD MOT FÄRJKARLEN I OLSÄTER.

Det var en vårdag 1770. Isen på Klarälven låg ännu kvar, men i alla bäckar och åar porlade smältvattnet och på västra sidan av älven vid Olsäters färja hade vattnet runnit ut över isen, så att man icke torrskodd kunde komma över älven.

Kronobefallningsmannen Jonas Engholm på Nordsjö gjorde sig redo att resa på en uppbördsstämma till Torps gästgivargård, men innan han for, skickade han ett bud till Olsäters gästgivargård att gästgivaren Sven Wallbäck skulle hålla färjvaken öppen till följande dag, då Engholm skulle över färjan vid Olsäter.

Bönderna i Olsäters hemman ansvarade gemensamt för färjhållningen, och för sina besvär härmed hade de befriats från soldatrote och för underhåll av socknens två färjor vid Olsäter och Edeby. I tur och ordning gick bönderna själva eller sände en dräng till färjstället för att passa de resande över älven, men nu när isen skulle brytas upp och färjvaken skulle göras trafikabel, brukade de gemensamt samlas vid färjstället och arbeta med färjvakten. Gästgivaren sände bud till grannarna, att de följande dag skulle samlas vid färjan och göra färjvaken klar.

På kvällen den 20 april kom gränsinspektören Erik Åberg resande norr ifrån till gästgivargården i Olsäter och begärde att bli färjad över, ty han önskade fortsätta resan till Torps gästgivargård redan samma afton. Men dessförinnan ville han i ett viktigt ärende besöka krono- befallningsmannen på Nordsjö. Gästgivaren svarade, att älven för tillfället var ofarbar, och att man icke kunde villfara Åbergs begäran. Det var ingen annan råd än att den resande fick övernatta i Olsäter, och följande dag fick han en häst och ridande fortsatte han, medan pojken som skulle föra hästen tillbaka, fick springa eller gå bredvid. Åberg, som alltså inte kunde komma över vid Olsäters färja, tog nu vägen utefter östra sidan av älven och kom över färjstället vid östra Deje, varifrån han fortsatte till Torp.

Här träffade han Engholm och berättade för honom om den dåliga färjhållningen vid Olsäter. Engholm blev förargad över olsätersbornas försummelse och omtalade, hur han sänt bud till gästgivaren att hålla färjleden öppen, så skildes de båda herrarna, och Engholm for norrut till Övre Ullerud, men stannade under natten hos sin vän komminister Kihlman på Solbacka. Följande morgon reste han vidare och kom till Olsäters färja. Där hade färjvaken ännu inte blivit färdig, men på Olsäterssidan såg han ett par karlar, som var sysselsatta med att hugga upp isen. Han ropade till karlarna att komma över och hämta honom. Gästgivare Sven Wallbäck, som hade en båt stående vid iskanten nära västra landet, kom nu gående över isen, steg i båten och rodde fram till Engholm, som visade tydliga tecken till missnöje över Olsätersböndernas försummelse. Han började gräla på gästgivaren och frågade honom om budet, som han sänt, icke kommit fram. Härtill kunde Wallbäck inte neka, men bönderna, som han bådat upp hade icke infunnit sig i tid för att få färjvaken klar.

Engholm fattade humör och i sin iver grep han en käpp, som låg i båten, och började prygla Wallbäck. Så småningom kom han över till andra landet, fortsatte upp till gästgivargården och förrättade den pålysta kronouppbörden. När Engholm var färdig med denna, hade han lugnat sig och vid närmare eftertanke förstod han, att han förgått sig, då han brukat käppen på gästgivaren. Han bad att få göra upp saken i godo, och under den rättegång, som följde, blev förlikning ingången.

Ryktet om slagsmålet vid Olsäters färja spred sig i bygden och nådde en dag till riksdagsmannen för Kils härad Olof Persson i Munkebol.*1 Han ansåg att detta mål icke i godo kunde uppgöras, eftersom det var ett ämbetsbrott av en kronans man, och när han år 1772 kom upp till riksdagen i Stockholm författade han en liten notis, som han fick införd i tidningen Dagligt Allehanda. Han skrev i notisen att en kronobefallningsman i Kils härad skulle "hafva föröfwat et grufweligt slagsmål å allmänna landsvägen på en Bonde och samma Bonde skall blifwit nödsakad lägga saken undan".

Med anledning av denna tidningsnotis lät justitiekanslern Wilhelm Lilljestråle vid Stockholms stads kammarrätt rannsaka huru klagomålet kommit i den tryckta skriften. Tidningens utgivare d:r Johan Peiser uppgav omnämnde riksdagsman som notisens författare och justitiekanslern begärde, att landshövdingen i Värmlands län Abr. Hamilton skulle vid urtima ting i Kils härad med snarast rannsaka i saken och kronobefallningsmannen Jonas Engholm ställdes till ansvar för den medfart han emot gästgifvaren på Olsäter Sven Wallbäck skall "föröfwat". Då saken emellertid uppgjorts i godo, ansåg sig landsfiskalen nödsakad att instämma Engholm för ämbetsbrott.

Då Engholm ansåg att misshandeln emot Wallbäck förorsakats av Olsäters åbors försummelse att hålla färjan i trafikabelt skick, tog han ut stämning på såväl Wallbäck som på övriga färjhållare i Olsäter. Vid förhöret medgav Engholm, vad som lades honom till last, men han förklarade, att det skett i hastigt mod, och i förtreten över det klander han av resande fått uppbära, för det han icke noga övervakat Olsätersbornas skyldigheter. Han åberopade vidare den långa tjänst, som han i 28 år utfört utan att någonsin tillförne ha fått anmärkning härför.

Det vittnesmål Lars Nilsson som åsyna vittne till slagsmålet avgav ville Engholm för sin del jäva, emedan Nilsson, som delägare i målet icke hade vittnesrätt, ty han var en av de åbor, som det ålåg att biträda med färjhållningen. Landsfiskalen Bösch bestred Engholms sista påstående emedan Lars Nilsson hörts som vittne redan 1770 då han icke av Engholm erhållit stämning. Han ansåg därför, att Nilssons vittnesmål skulle förklaras giltigt. Det var först nu i ett senare mål, som Engholm velat jäva vittnet.

Till rätten företedde Engholm tvenne skrivelser, utfärdade av ett stort antal ståndspersoner och präster, varibland må nämnas kyrkoherdarna i Millesvik och Ekshärad Esaias Tegnér och Per Elfvendal samt brukspatronerna Bengt Gustaf och Carl Fredrik Geijer. Alla hade de givit Engholm de bästa vitsord för oväld och nit i tjänsten.

Sedan dessa intyg upplästs och tagits till protokollet, lämnades ordet till landsfiskal Bösch, som "dictando till protokollet anförde att ett åsyna vittne, häradsdomare Lars Larsson*2 i Förby, som varit Engholm följaktig på resan till uppbördsstämman i Olsäter, vittnat: 1. Att Engholm slagit Wallbeck med en käpp av sälg eller vide flera slag än vittnet kunnat räkna. 2. att Engholm härunder ett oqväde tillagt samt i svordom utbrustit. 3. att Engholm längre öster på älven ett eller tvenne slag tillfogat av vilka Wallbeck blivit .blå och svullen mest över bägge länderna, den ena armen och ena axeln. Detta kan i målet vara fastslaget som verkligt hört ooh sant." Däremot ansåg landsfiskalen det förklarligt, om Engholm i hetsigt mod utdelat slagen, ty det måste likaledes vara fastslaget, att Olsäters åbor gjort sig skyldiga till försummelse i sina skyldigheter, alldenstund de åtagit sig färjhållningen. Han ansåg heller icke att våldet begåtts när Engholm var gästgivarens gäst, ty detta skedde innan Engholm kommit till gästgivargården. Men då slagsmålet ägt rum vid överfarten av älven varest allmänna landsvägen på ömse sidor om älven möter, så "kan jag icke annat än anse detta mål av den beskaffenhet att det skett som vägafärdsbrott, varför jag finner mig befogad i stöd av 21 kap. vägfärdsbalken Engholm ålägga, att bota för vägafärdsbrott för de blånader han genom slag tillfogat Wallbeck, vidare för den svordom han därvid låtit komma sig till last. Då brottet skett vid ett tillfälle, då han var i tjänsteresa och hade att öva uppsikt över hur vägar, broar och färjor hållas, samt då han var stadd i resa till uppbördsstämma", så ansåg sig landsfiskalen befogad att med stöd av gällande lag påstå att hovkamrer Engholm genom detta fredsbrott gjort sig skyldig till tveböte emedan av rannsakningen framgått, att slagsmålet fortsatt i Lars Nilssons "stufwa", men eftersom domstolen i detta vittnesmål förklarat Nilsson vittnat i eget mål och därför förklarats jävig, så ville landsfiskalen i detta avseende icke göra något påstående. Resekostnader och dagtraktamente begärde landsfiskalen att Engholm måtte ersätta med 16 dal. sm.

Rätten tog därefter enskild överläggning och intygade allmänt: 1. "att Engholm under sin mångåriga tjänst både i detta och östersysslets fögderi alltid väl bemött allmogen och ståndspersoner utan att klagomål någonsin försports förrän nu. 2. att Olsäters åbor njuta frihet för soldat för det de hålla färjan och gästgiveri vid makt samt att de äro skyldiga färjeleden upprensa utan att allmogen därvid skall biträda, varför de för sitt arbete äga rätt sina färjpengar njuta", men det hade av rättegången framgått, att de ofta visat tredska och försummelse mot de resande, som däröver klagat. Det vore väl, ifall bot härpå kunde skaffas, särskilt som detta färjställe är allmänt vid Storelfwen Clara och det således icke bör ankomma på Olsäterbornas vilja när de behaga vid vårsidan upprensa färjleden. Rättens utslag löd: "Sedan Wallbeck uttagit stämning på Engholm redan efter det slagsmålet ägt rum och de båda parterna under målets gång förlikts, så stadgar rätten att den ingångna förlikningen må äga bestånd", vadan Wallbecks rätt i böter och skadestånd ogillas.

För de slag Engholm tilldelat Wallbeck och som rätten uppskattade till 10 bör Engholm bota 2 dal. för vart slag samt för ett okvädingsord som å heder går l daler och för en svordom l dal. allt i silvermynt räknat. Så bör även Wallbeck för en svordom i hastighet bota l dal.

Vad landsfiskalens påstående beträffar att målet måste anses som vägafärdsbrott, så fann rätten det vara bevisat, att Engholm icke kommit i uppsåt att slå Wallbeck, enär han icke haft käpp eller annat med sig, som honom kunnat skada. Slagsmålet hade uppkommit efter ordväxling och i hastigt mod och icke i själva färjeleden utan vid sidan av denna och då överfarten varit så äventyrlig att enl. Åbergs utsago Olsätersborna sagt att älven varken bar eller brast, så kunde urtima rätten detta slagsmål icke för vägfridsbrott anse. Icke heller hade rätten funnit att Engholm slagit Wallbeck sedan stämman i gästgivargården begynt. Därför kan rätten icke landsfiskalens påstående om tveböter godkänna och det har icke letts i bevis, att Engholm förlett eller tvingat Wallbeck till förlikning.

Utslagets sista del är bortrivet i den handling, som vi här begagnat, och vi kan icke med full säkerhet säga hur resultatet blev. Men vi har sett hur rätten hit för bit smulat sönder landsfiskalens påståenden och troligen blev Engholm frikänd med undantag av de 16 dal. i böter.

De starka intyg han företett vid rätten och rättsledamöternas personliga bekantskap med kronobefallningsmannen Engholm och den långa oförvitliga tjänstetid, som han kunde visa så många och vackra intyg om, har säkerligen vägt starkt i vågskålen till Engholms förmån, då rätten gick att fälla sin dom.

Att Olsäters åbor uppenbarligen gjort sig skyldiga till försummelse, det är också det kvarstående intryck som läsaren får av domstolsprotokollet. Vi kan inte säga vad straffet blev för färjhållarna, men förmodligen slutade den tråkiga händelsen även för deras del med böter.

*1 Det var denne riksdagsman, som väckte motion i riksdagen att «alla kronobefallningsmän i Värmland skulle avskaffas». (Nils Helger.)

*2 Om denne Lars Larsson har vi berättat på annat ställe i denna bok. Det var han som nödgades rymma till Norge, men som nu återkommit och här tituleras häradsdomare.