SHORT HISTORY
The guesthouses started after the banning of unannounced visits in our country. Various laws and regulations applied in the
15th and 1600th century. It is believed that the 1734th law was the most comprehensive. "Building beam" from that year
stipulated:
"Wid almäna lands och siö wägar skola nödige skiuts och gästgifware gårdar wara, ej längre från hvar annan, än högst twå mihl. Konungens Befallningshafwande äger å Härads Ting them lägga att inrätta i hwarje Härad, helst å Kronens jord. finnes ej Kronohemman så när; hafwe tå Frälseman, eller skattebonde, them å sin jord, eller skifte med Konungen, och tage wederlag. I hwarje kiöpstad böra ock wara gästgifware och formän, så månge, som ther behöfwas".
1766 kom så förordningen om gästgivardagboken. Här skrev resandena in sina namn. Man hade också möjlighet att notera klagomål, exempelvis om gästgivaren ej fullgjort sin skjutsningsskyldighet. En sådan anmärkning mot gästgivaren var allvarlig och skulle behandlas av landshövdingeämbetet för ev. vidare åtgärder.
Skjutsningsverksamheten vid gästgiveriet fungerade enligt följande rangordning:
Så kallade hållskjutsar som hölls av bönderna, skulle finnas vid gästgiveriet vid bestämda tider, och togs i anspråk i första hand. Därefter kom gästgivarens egna hästar i tur. Slutligen kom böndernas reservhästar i anspråk.
Vem som helst fick inte anlita skjutssystemet. Det var förbjudet för soldater, tiggare och gesäller, samt för varutransporter, med undantag för vissa känsliga färskvaror.
De moderna kommunikationerna kom så småningom att medföra gästgivareverksamhetens avvecklande. Det sista gästgivarekontraktet i vårt land löpte ut så sent som 1928.
Nummer 1 på kartan markerar Ånimskogs hembygdsgård.
Kilcka för att förstora!
GÄSTGIVARE PÅ 1600- OCH 1700-TALET.
Hur gammal gästgivarverksamheten varit vid Ånskolund vet man inte med säkerhet.
Den tidigaste verksamheten vittnar Tössbo härads domböcker om. Där kan utläsas att Gullbrand Jonsson och Jon i Lunden satts till krögare år 1638.
År 1663 finns antecknat att post- och gästgivaregarden i Lunds verksamhet ansågs som svag "och ville befrias därifrån".
1670 var dock verksamheten fortfarande igång: "Nils Hansson i Lund har en tid haft gästgiveri och postbärande och erbjöd sig vidare göra det, varför de andra jordägarna på den 1/2, som han åbor, skall lega åt honom sin jord".
1677 härjade fienden i våra trakter, varvid Nils Hansson och Örjan Svensson fick sina hus brända av fienden.
Utöver denna brand härjades gästgiveriet och Lund av en svår brand natten mellan den 1 och 2 oktober 1748, då alla husen brann ned för Lars Thyberg och Erik A. Wall.
Den senaste branden inträffade år 1862, då ladugårdsbyggnaden brann ner till grunden med sin djurbesättning.
Av alla gästgivare vid Ånskolund är
Anders Månsson Wall den mest kände. Vid vilken tidpunkt han tillträdde som gästgivare är osäkert. Troligen drev han verksamheten från år 1680 och tillsammans med Örjan Svensson från år 1681. Att nämnde man Örjan Svensson var gästgivare framgår av 1703 års dombok. Örjan Svensson blev år 1723 häradsdomare.
År 1716 hade tinget att behandla anklagelsen att avskedade ryttaren Erik Holm okvädat gästgivaren Anders Månsson Wall i Lunden.
År 1720 finns antecknat att Anders Wall var kyrkovärd i Ånimskog.
Husesyn genomfördes år 1721 i Lunden "där gästgivare Anders Månsson Wall innehar gästgivaregården under förpantning av kronan".
År 1732 kom Anders Wall i konflikt med sin f.d. kompanjon, Örjan Swensson, som nu arrenderade själva gården, medan Wall drev gästgiverirörelsen. Enligt Wall misskötte Swensson sitt arrende och bröt mot gällande kontrakt, varför Wall lät kalla på krono-betjäningen, för att avhysa Swensson. Detta lät sig nu inte göras så lätt. Örjan Swensson författade en skrivelse med okänt innehåll till landshövdingen. Det hela resulterade i att Örjan Swensson inte bara skulle få behålla sin åborätt, utan dessutom få rätt att köpa det fjärdels hemmanet Lund!
Anders Wall blev naturligtvis bestört och skrev ett långt klagobrev till landshövdingen där han krävde upprättelse, menande att Swensson föredragit en rad besynnerliga och oriktiga omständigheter. Han kunde inte nog beklaga sitt öde att "på detta sättet måste hamna i svårigheten att draga med trotsig och egenvillig åbo".
Tvisten löstes så småningom i en västgötaklimax, allt fick bli vid det gamla och båda verka som tidigare.
Anders Wall uppnådde enligt dödboken den aktningsvärda åldern av 102 år. Sitt sista barn avlade han vid 80 års ålder. Domboken av år 1729 förmäler följande: "Anders Månsson Wall, nu 80 år, är nu gift för 5 gången, med Hedvig Stiernborg och har med henne fyra levande barn, små. Barnen av förra kullarna äro fem söner och två döttrar, däri inräknat en sonson, och de skall ha hundra daler silvermynt varje och 1 silverkärl".
Uppgiften om Anders Walls höga ålder stämmer inte, då man jämför dombok och dödbok. Enligt dödboken avled han år 1738. Om dombokens uppgift att åldern år 1729 var 80 år, skulle han således varit 89 år vid sin bortgång.
Tössbo häradsrätt höll tidvis förr sina tingsmöten vid Lund. Från år 1737 finns t.o.m. i ett protokoll antecknat, att skogvaktaren Lars Tyberg i Ånskolund, tillsammans med några grannar erbjöd sig att bygga nytt tingshus, om tingsplatsen flyttades till Ånskolund. Tyberg fick dock det svaret, att landshövdingen fastställt, att tingen ständigt skulle hållas i Torpane och ingen anledning till flyttning gavs.
Enligt berättartraditionen skulle en man blivit torterad vid Lund, för att förmås bekänna ett grovt brott. Mannen blev svårt vanställd under tortyren. Under det att denna behandling pågick, kom bud att en man på sin dödsbädd erkänt brottet. Den sorterade gavs i efterhand det omdömet att han "förhållit sig manligt under pinan".
Ånskolunds Gästgivaregård från norrsidan.
Foto sommaren 2000.
Kilcka för att förstora!