Texten hämtad ur häftet om Dannemora kyrka av Rune Norberg.
Utgivet av Ärkestiftets stiftsråd.
Dannemoras internationella berömmelse beror på järngruvorna och på malmens ovanligt höga kvalitet. Brytningen började redan under 1400-talets senare hälft och det kan ej råda något tvivel om att det var det genom gruvdriften orsakade ekonomiska uppsvinget som utgjorde bakgrunden till det kyrkobygge som alltjämt, i praktiskt taget oförändrat skick, möter oss i den nuvarande kyrkan i Dannemora. Den måste nämligen ha tillkommit just under 1400-talets sista fjärdedel, frånsett vapenhuset som tillfogats någon gång vid 1500-talets början. Redan tidigare, kanske redan under 1300-talets senare del, hade man inom socknen börjat utvinna andra metaller såsom silver och framför allt koppar, men detta var i anspråkslös omfattning. En kyrka måste emellertid ha funnits i Dannemora tidigare än den nuvarande.
Socknen är känd frän år 1318 och kallas då Danamoria men en kyrka måste ha existerat redan under 1200-talets förra del. Från denna tid har nämligen ett litet triumfkrucifix bevarats med Kristus framställd som den okrönte konungen, vilken på korset triumferar över döden. Ett litet vackert processionskrucifix från 1300-talet kröner nu predikstolstaket. En skadad träskulptur, en Maria Magdalena från omkr. 1400 (nu i konsthistoriska institutionen vid Uppsala universitet) erinrar om att just detta helgon hörde till Dannemora kyrkas skyddspatroner. Det framgår av inskriften på en år 1461 gjuten klocka, omgjuten redan 1843. Övriga skyddshelgon var 1461 Johannes döparen och S. Sigfrid. Det är alltså av ovan nämnda inventarier tydligt, att Dannemora haft en kyrka mer än två hundra år innan den nuvarande kom till. Hur denna äldsta kyrka sett ut, om den varit av trä eller sten och om den legat på samma plats som den nuvarande är ovisst.
Kyrkogård
Kyrkogården har utvidgats flera gånger, 1829, på 1890-talet samt senast på 1940-talet. Hur den trångamedeltida kyrkogården såg ut framgår av en teckning av J. Rhezelius från 1630-talet.
Bogårdsmuren var hög och täckt med spåntak och i väster fanns en stor murad stiglucka. På 1700-talet fanns tre stigluckor men 1829 rev man murarnas tak och ersatte stigluckorna med grindar. Av den medeltida med kalkbruk bundna stenmuren återstår nu blott en rest alldeles intill kyrkans nordvästra hörn. Väster om kyrkogårdsmuren en gammal bod.
Klockstapel
Klockstapeln på en höjd sydöst om kyrkan har flera motsvarigheter i trakten. Den nuvarande byggdes, som vindflöjeln anger, år 1753 och byggmästare var G. de Klau och A. Pouset. Storklockan är omgjuten år 1843 och lillklockan år 1790, båda i Stockholm. Den medeltida klockan hade en latinsk inskrift som i översättning lyder: Herrans år 1461 göts denna klocka till S. Johannes, S. Sigfrids och Maria Magdalenas ära, Dannemora Kyrkas skyddspatroner. I stapeln förvaras en del äldre inventarier bl.a. två likbårar med ett av handtagen drakhuvudformat.
Byggnadshistoria
Kyrkobyggnaden är typiskt uppländsk, byggd av gråsten i olika färgskiftningar och i oregelbundet förband med fogstrykning. Endast i hörnen förekommer huggna block. Gavlar, fönster- och dörromfattningar är av tegel i s.k. munkförband. C)stgavelns tegelkrön har ytan täckt av s.k. strömskift och är ornerad med runda nischer inom kvadraten. Nischerna har troligen varit putsade oen dekorerade. De övriga gavlarna har ornering med kors och horisontala bårder som så ofta i Uppland. Taken är spåntäckta; vindskidorna ursprungliga. På långhusgavlarna och vapenhuset smidda järnkors med flöjlar, prov på Dannemorasmedernas konstskicklighet. På östra gavelns flöjel står 1842, på den västra E N 1698 och på vapenhusets 1697.
Dannemora kyrka är nära besläktad med grannkyrkorna i Film och Tegelsmora men har ändå en originell karaktär. Kyrkorummet är rektangulärt som vanligt under senmedeltiden, men koret är här mer än annorstädes i Uppland avgränsat från långhuset med en vägg, visserligen försedd med en hög spetsig triumfbågsöppning men ändå en bestämd avgränsning av rummet som är ovanlig för sin tid.
Kyrkobyggnaden hör till de mest orörda medeltida i Uppland, men inredningen har genomgått åtskilliga förändringar. Sitt nuvarande utseende fick kyrkan 1957 vid en restaurering med J. Fåk som arkitekt, och som i stort sett gick ut på att återställa de hårda ingrepp, som gjorts vid restaureringar på 1800-talet, framförallt 1892 med A. E. Ekholm som arkitekt och E. Bergh som restaurator av målningarna. Vid sistnämnda tillfälle blev bl.a. kalkmålningarna enligt tidens sed illa åtgångna, även valvens målningar som aldrig varit överkalkade, och detta kunde endast nödtorftigt repareras vid den senaste restaureringen.
Kalkmålningar
Kalkmålningarna är trots nyssnämnda åverkan det mest karakteristiska för Dannemora kyrka och få svenska kyrkor har en så rik utsmyckning av medeltida måleri. Deras upphovsman tillhör en uppländsk målarskola som verkat under 1500-talets första tredjedel t.ex. i Harg och Häverö. Sina närmaste motsvarigheter har Dannemoramålningarna i Edebo, vilket bl.a. framgår av färgen, där gult spelar en ovanligt stor roll, och av sättet att omforma givna förebilder som oftast är hämtade ur Biblia pauperum (de fattigas bibel), en sammanställning av bibelillustrationer med parallella motiv ur Gamla och Nya testamentet, som i olika upplagor spreds över Europa från omkr. 1460. Dannemoramästaren var emellertid den skickligare tecknaren som arbetare med förkortningar och ofta försökte ge sina scener perspektiviskt djup. Målningarna måste därför vara yngre än Edebos från c:a 1515, troligen från 1520-talet. Ett ofta i uppslagsböcker förekommande årtal, 1531, torde bero på en feltolkning av ett bibelcitat (Esaia 31) i en av målningarnas scener.
 Anfädernas gravstenar vid Dannemora kyrka.
Åter till Släktsocknar och Orter.
Copyright © Håkan Bergström, uppdaterad 2000-02-09
|
