I nejden af Salsta, ett gods, nu tillhörande grefliga Brahe-familjen begynner en rad af sjöar, som likt ett perlband sträcker sig upp i Uplands skogs- och bergsbygd. Den första bland dessa sjöar, nu så liten att man på hwilken punkt som helst kan kasta med en tjenlig sten öfwer till andra stranden, kallas brudsjön, ett sorgligt minne af ett brudpar, som der drunknat wid sin hemfärd från kyrkan.

Följa wi härifrån åsträckningen uppföre, som slingrar sig fram genom skogslunder och leende ängsmarker, kommer man snart, sedan man passerat Knifsta och Stocksjön, in i den med löfbewäxta stränder och leende holmar rikt utsmyckade Dannemorasjön. Då egentliga målet för wår resa icke är här, så fortsätta wi färden fram genom Sundbroåen och Grufsjön, förbi Dannemora Grufwor och Botenhäll in genom sundet i Films sjö. Hela denna wattensträckning torde i en aflägsen forntid hafwa warit ett enda sammanhängande segelbar watten, kanske ända ut i Mälaren genom Fyris. Det blir mer än sannolikt, om man tar i betraktande wattenminskningen, eller den i nyare tider uppkomna theorien om Skandinaviska jordens höjning, och de gräfningar, som för Dannemora Grufwor blifwit Verkställda wid Wattholma. hwarigenom wattenhöjden blifwit nedtwungen till den låga ståndpunkt den nu innehar. - Men wi återsände till Films sjö, som, ehuru obetydlig den än är, dock har flera egenheter, som förtjena att anmärkas.

Sjelfwa sjön går nära nog i rigtning från norr till söder och har tillopp från båda wädersträcken så, att twenne strömmar mötas här, den ena kommandes från Lilliasjön, den andra från Österby Bruk. Sjöns enda utlopp är genom det så kallade "sundet", öfwer hwilket förr en spång förde, men nu en ståtlig bro är bygd, samt en körwäg både från Österby Bruk och Dannemora Grufwor är anlagd upp till Films kyrka. Wid det nyssnämnde "sundet", syntes fordom i de mörka höstqwällarne så kallade Lyktgubbar, men hafwa nu försvunnit, troligen derföre, att deras orsak icke mera förefinnas.

I sydliga ändan af Films sjö höjer sig en temligen hög kulle på hwilken några åldriga trän lyfta på resliga stammar sina gröna hjessor och skåda ut öfwer den kringliggande nejden. När man uppträder på denna kulle stöter man straxt på fragmenten af en mur nere emot sjön; högre upp träffar man twenne källargropar, owanligt wäl murade, ehuru nu något igenfallna. At allt detta synes tydligen att i en forntid icke obetydliga byggnader här warit uppförde. Sagan förmäler ock, att en kung, wid namn Filmer eller Fjolner här lefwat och haft sin borg.

På hwilken tid denne kung Filmer lefwat, omtalar icke sagan; liksom hon icke heller förmäler det minsta om hans och ställets öden, som dock troligtvis warit både äfwentyrliga och sällsamma. Ett så betydande fäste, som detta synes hafwa warit, uppfördes icke af någon obetydlig warelse och att stället ännu, ehuru i grund förstörda, bewarar kung Filmers namn bewisar, att dess egare warit märkvärdig, och att hans och borgens undergång icke kunnat åvägabringas af någon obetydlig fiende. Lemningar efter borgar som säges hafwa tillhört Kung Filmer träffas på ännu ett par andra ställen, såsom wid Eknäset, der grundmurar finnas efter en större byggnad, och wid Films prostgård, der källarne under byggnaden skola wara från uråldriga tider och af owanlig fasthet. Wi anse derföre Kung Filmer hafwa warit en af de der småkungarne, på hwilka Ingiald gjorde ett så ömkligt slut och förläg-e till hans tid Gramers efterföljande berättelser.

Innan wi referera Gramers berättelser, torde det icke sakna intresse för läsaren, att göra bekantskap med Gramer sjelf, och se sig omkring i hennes kammare.

Wid östra sidan af Österby stordam befinner sig ännu i dag (bör ha varit 1849) ett betydligt antal wälbyggda boningshus. Här bodde fordom en kopparslagare, hwars beständiga hamrande gåfwo barnen derstädes en otwungen anledning att kalla kopparslagaren Mäster Pick och hans boning Pickhus, hwilket namn det ännu i dag behåller. Mäster Pick war redan för långt tillbaka död, hans smedja förwandlad till boningshus, och efter honom hade andra arbetsfamiljer der fått sina bostäder. Huru tätt än flyttningarne hade skett på hwarandra, så hade icke dess mindre en gammal gumma der blifwit qwarboende, som kunde för den generation, med hwilken hon nu lefde omtala åtskilliga intressanta händelser, dem hon sjelf från gamla fäder genom tradition erhållit ock mycket, som hon sjelf genomlefwat. Af naturen begåfwad med ett godt förstånd, liflig uppfattning och en särdeles förmåga, att i berättelsen göra händelser åskådliga för andra,, gjorde denna gumma älskwärd för alla och isynnerhet för bara, af hwilka hon mången qwäll samlade ett icke ringa antal omkring sig. Hon hade warit gift med en Belgmakare från Franska Flandern, eller ock möjligen från Holland. Hon hade en gång med honom gjort en resa till utlandet, att helsa på hans slägt, warit i Hamburg och Amsterdam m fl städer. Derföre kallades hon ibland BelgmakarAnna, ibland Hamburgergumman, men i ref:s barndom kallades hon af alla Gammel Gramer.

Bilden af Gramer står ännu lefwande för mina ögon. Hon war lång och reslig till wäxten. Starka bruna ögon blixtrade fram under de penslade ögonbrynen, öfwer hwilka lyfte sig en klar och glänsande panna der inga tecken till ålderdomens skrynklor syntes; ehuru Gramer nu war omkring 90 år. Hennes hwardagsdrägt war en blå kamlottskofta och en storrosig röd och hwit kjol af något gammalt tyg.

I hennes kammare stod längst upp i ena hörnet en stor paulunsäng, som alltid war sorgfälligt öfwerhöljd med ett storblommigt ylletäcke, ofwanpå hwilket ett par hwita örngottskuddar woro lagda. En af ylle och regarn tillwerkad sänghjelpare hängde ned öfwer sängen och tittade med en stor rödglänsande tofs fram undan de randiga sparlakanen. Bredwid sängen stod en stor brunmålad kista, en likaledes brunmålad bordbänk stod midt under fönstret, i hwilket några burkar med balsaminer och spanskpeppar skyldrade. På fönsterposten hängde en spegel i gammalmodig ram. På sidan om bordet stod en stol af träd med hög karm i gammalmodig form. Öfwer stolen hängde en liten bokhylla med diverse gamla böcker, bland hwilka förfädrens Bibel i swart läderband hade första rummet och dernäst en gammal postilla. Psalmboken låg gemenligen på bordet bredwid ett par glasögon. På andra sidan stod ett skåp, stort och klumpigt; men rikt på innehåll af hwarjehanda curiosa. Nära mot dörren gick med långsamma, högtidliga slag en gammaldags klocka i högt fodral. Öfwerst på taflan war en dörr i hwilken stod en man med lia, den han swängde för hwarje klockknäpp "Passa på tiden", brukade Gramer säga och peka på klockan, "innan wi weta ordet af kommer döden med lia och skördar oss, och så är för oss, som engelen säger i Uppenbarelseboken, ingen tid mer."

På andra sidan om dörren stod en hylla med blänkande tennfat och porslinssaker. I hörnet emot sängen stod en soffa med trälock samt en kudde i ena ändan. Kaffepannan stod uppställd på en afsats i spiseln och der nedanföre i wrån befann sig Gramers spinnrock, wid hwars surrning ref. mången gång insomnat på träsoffan der i wrån och wid uppwaknandet blifwit undfägnad med smörgås, mjölk eller ock en sockerbit.

Gramer hade litet pengar efter sin man och fick derjemte underhåll af bruket, så länge hon lefde. Hon hade egen ko och i en liten täppa några planteringsland. Hennes glada umgängessätt och det, att hon hade warit mycket med i werlden, som det hette, gjorde henne wälkommen hos alla och beredde henne små fördelar.

Wanligtwis war det på söndagseftermiddagarne, som hon tog emot barnwisiter, eller gjorde hon sjelf besök i hus der barn woro. Och då war hon outtömlig på berättelser. I en sådan krets befann sig ref. mer än en gång och hörde uppmärksamt och med stor förnöjelse på Gramers ord som fäste sig outplånligt i hans minne. Se här en uppteckning af hennes berättelser.

På en kulle i södra ändan af Films sjö, höjde sig fordom kung Fjolners borg, Inwid den med wäldiga stenar murade bryggan lago flera ståtliga fartyg af större och mindre dräglighet, förtöjde. Uppe i borgens smyckade salar satt Fjolner med sina män och drucko berusande drycker ur fradgande horn, under det en harpospelare med glada toner lifwade dryckeslagets glädje. Just som glädjen swallade högt i allas hjertan och målade med rosor allas kinder, ropade helt oförmodat wakten på muren: - Det blåser från söder - och ett segel synes i fjärran.

Wid detta rop satte Fjolner ifrån sig dryckeshornet och med honom uppstodo alla hans män, togo sina wapen och rusade ut på sina platser, glade, att någon kom och afbröt borglifwets enformighet. "Här", menade enhwar, icke Fjolner undantagen, "nalkas en fiende." - "Här stundar en strid", hwiskade den ena till den andra och skickade spanande blickar utåt rymden, der en ståtlig snäcka ilade fram öfwer de skummiga böljorna och ställde sin kosa mot Filmsborgen.

- Hwem kan det wara? frågade Fjolner med wäxande ifwer der han stod bewäpnad ofwan på muren. Detta är ingen fiende, ingen öppen fiende åtminstone. Ser jag rätt, för han Sweakonungens färger i sin flagga.

Snart låg snäckan wid bryggan, och ett budskap uppträdde från konung Ingiald i Upsala, att till krönings- och hyllningsfesten dit inbjuda konung Filmer. Bjudningen emottogs med wördnad och straxt började man i borgen rusta och reda med stor ifwer till afresan. Budbäraren undfägnades med en slösande gästfrihet, och begåfwad med en äreskänk, wille han redan samma afton anträda återresan, men hindrades derifrån af den lefnads8lade Filmer, som, berusad af både konungens, såsom han trodde, ynnest, och mjödhornets aetheriska ångor, förde, med obetänksam ifwer sin gäst omkring i borgens alla irrgångar och dålda gömställen. Efter en festlig måltid och ett flitigt njutande af mjödhornens ljufwa innehåll, kom natten och hwar och en gick till ro. In i en ståtlig sofkammare wille Filmer föra sin gäst, men denne swarade: "jag går ombord på min snäcka, att när första strålen af morgonsolen förgyller din stolta borg, jag må kunna ila på hemfärd och till min konung föra ditt gynnsamma swar."

- Godt - du följe din åstundan - men jag menar mig så fort som du wara hos konungen. Och nu - God natt!

Om en stund war allt tyst i borgen. Konungen med sina män sofwo godt. Blott wakten på muren gick af och an och spejade ut åt rymden.

Djupt nedanföre, der Kung Ingialds män befunno sig om bord, hördes genom natten några afbrutna ord; men windens susande och wågornas prasslande, nekade att kunna uppfatta någon hel mening. Emellertid af hwad man hörde kunde den slutsatsen dragas, att något försåt bereddes för Fjolner i Upsala, men hwari det skulle komma att bestå, kunde icke närmare utredas. Emellan wakterna på muren uppstod nu en tyst rådplägning. "Fjolner måste weta detta", sade de, och dermed wille den ena gå och underrätta konungen om hwad han hört, men just som han stod färdig inträda i borgen, möttes han af Fjolners son, den blomstrande Gauthe, (en gård i Film bär ännu namnet Westgata), som från en annan punkt hade i mera sammanhang kunnat fatta hwad man i natten och mörkret hade talat om bord på Kung Ingialds snäcka.

- Wakt! blif på din plats. Du har fienden närmare än du tror: sade Gauthe med låg men bestämd stämma.

- Jag har hört misstänkta ord under natten och will derföre berätta dem för konungen - swarade wakten. Man stämplar någon illbragd mot konung Filmer, och jag will gifwa saken tillkänna.

- Blif på din plats, jag går till konungen, min fader. In steg Gauthe i gästsalen. Ännu brunno några lågor i eldstaden; ännu flämtade en lampa på stenbordet. Gauthe öppnade en dörr och förswann. Efter en stund återkom han med sin fader, som sade med lugn och wärdig hållning: - Hwarföre wäckte du mig så arla min son? Hela borgen och hela nejden ligga ännu i den djupaste sömn.

- Icke alla sofwa så djupt, som du menar, min fader. Der nere, sade han, pekande till bryggan. sofwer man ej, eller ock talar man underliga ord i sömnen. Jag beder dig, res icke till Upsaladrottens högtid.

- Jag är högtidligen och hederligen bjuden. Jag kan ej undandraga mig att komma. Utom dess är ju Upsaladrotten wår öfwerkonung. Man skulle kalla mig en förrädare, om jag uteblef från kröningsfesten.

- Men war på din wakt, ty man lägger försåt för dig. Jag gick ut ifrån borgen under natten, och ställde mig dernere på utsprånget, för att se ut *at rymden och njuta den friska och swalkande nattluften, då hörde jag på främlingsskeppet ett underligt samtal. En röst sade: "den här björnen fångar wi lätt, och kommer han wäl fast, blir han en fet stek på kalasbordet", den andra rösten swarade: "Ja, men ha wi Filmer, ha wi derföre icke följet, icke ungen, icke borgen, icke skatterna."

- Ingen fara. Få wi busen först och främst, följer nog det andra efter. Jag hittar nu i alla lönnhål deroppe. Filmer sjelf wiste mig allt utan förbehåll.

- Godt, men war tyst. Sjelfwa natten har lyssnande öron.

- Här lyssnar ingen. Alla deruppe sofwa godt. Mjödet gör tungt hufwud och tungt hufwud sofwer gerna. Sådane ord hörde jag under natten, jag beder dig derföre, blif hemma.

- Jag den äfwentyrwane Filmer, jag bli hemma från Upsala-kungens kröningsfest. Nej Gauthe, jag känner ingen fruktan. Fritt må listen smida sina ränker. Jag har waksamt öga och skarp brynja. Jag har män i följe som icke blinka när faran hotar, och sjelf är jag icke obekant med henne. Gif befallning genast till affärd.

- Du unnar mig wäl, min fader, få blifwa en i ditt följe?

- Nej, blir du hemma, att bewaka min borg. Wi gifwa dig några handfasta och bepröfwade män till ditt bistånd.

- Styre Odin till det bästa! suckade Gauthe, och lemnade sin fader för att gå ut och anordna om afresan. Knappt stack första solstrålen fram och förgyllda skogstopparne, förr än Filmer med sitt följe gungade på sin wäl utrustade farkost öfwer de glittrande böljorna. En frisk ostlig wind stack upp och fyllde seglen och under glada rop, ömsom från stranden och ömsom från de bortseglande, bar det af i sydwest rigtning. Filmer lemnade Ingialds folk långt efter sig. Som en pil sköt han förbi Bothenhäll, och snart war han förswunnen bakom den framskjutande udden.

Wi lemna nu Filmer och hans män, att försvinna ur både tiden och sagan. Wi känna mer än wäl huru de wid Ingialds kröningsfest församlade Fylkiskonungarne öfwerföllos och dels innebrändes, dels nedgjordes, för hwilken illbragd han erhållit en outplånlig skamtitel i historien. Wi återsände till Filmersborg. Der gick Gauthe bland sina män och räknade med oroligt sinne den långsamt framilande tiden. Omsider när han tyckte det dröjde för länge med fadrens hemkomst utbrast han:

- Hwad göra min fader och hans män? Redan uppgår för trettionde gången solen öfwer dessa nejder, sedan han reste till Upsal. Gifwe Odin intet ondt måtte hafwa händt honom och hans redliga män.

- Lugna dig, swarade Rander - så hette en gammal trotjenare, som säkert gifwit namn åt byn Randersbo i Films socken, liksom kung Filmer lemnat sitt att bäras af socknen, - lugna dig! Din fader är stark, är Gudars wän och älskling, och har starka män med sig. Intet ondt skall hända honom.

- Om du wisste, Rander, hwad jag wet, sannerligen du sade icke: Lugna dig Gauthe!

- Hwad synnerligt är det då som du wet, och som beröfwar dig ditt wanliga lugn?

Nu berättade Gauthe hwad han hört talas om natten på kung Ingialds skepp. Randers blickar mörknade, men snart återtog han sin lugna fattning och sade:

- Jag minnes ännu, fast jag då war en liten pilt, din farfarsfar, den wäldige Troste; jag minnes hur ofta han hemkom dit med rika byten och hur han war fruktad och wördad öfwer allt. Jag minnes din farfar, Sibbo den bålde, och följde ofta med honom på härtåg, och se der, kring wäggarne hänga ännu minnen af hans lysande segrar. Man sade om dessa bägge männer, att Thor, gifwit dem styrka, Odin tapperhet och Frey wisdom. Se denna borg! den uppbyggda din farfar den hugstore Sibbo. En sådan uppbygges wäl icke af någon, den Gudarne äro ogunstige. Jag har tjenat din fader, den starke widtfrägdade Filmer, jag har mången gång sett hans mannamod i mannadåd. Jag wet, han bleknar ej för någon fara; han skyr ingen strid, och ännu kom han aldrig från någon kamp, utan seger och byte. Menar du, att den de Höga Gudar så älska, den, hwilken de så gynnat, de nu skulle lemna utan wård och bistånd på en färd, icke bland fiender - utan till Sweas konung? Nej - war lugn Gauthe, war lugn! Måtte du en dag med dina bragder och ditt mannamod kunna om ej öfwerglänsa hela den lysande linien af dina ärorika förfäder, åtminstone wisa dig wara en wärdig ättling af deras frägdade stam!

- Nu är det min tur att säga: "lugna dig Rander". Den dag skall komma, då äfwen jag skall wisa, att jag är en wärdig son af den frägdade Filmer. Komme blott snart för mig tillfället att med gerningar få bewisa allwaret i mina ord.

- Mana icke faran! Hon kan möjligen stå nära på lur, höra dina ord och hastigt framträda och fråga: war det allwar hwad du sade?

- Jag är nu höfding på denna borg; men wille någon under min faders bortowaro försöka ett anfall, menande att Gauthe är för ung och för wek att förswara detta fäste, som förwarar Filmers rika skatter, han skulle se och förnimma, att förr skulle Gauthe sjunka blodig och död till jorden, än någon fiende, huru stark han ock må wara, skulle hit få intränga.

- Wäl sagdt, Gauthe, swarade gamle Rander och en segerglädje lyste fram ur hans åldriga blickar. Här, sade han, - lyftande mot höjden sin hand, i hwilken han höll en nyckelknippa - här bär jag nycklarna till det rum der Filmers skatter ligga. Just den här lilla nyckeln går till det lilla skrinet, som står der nere i hwalfwet, med sitt owärderliga innehåll, af perlor, ädelstenar, guld och silfwersmycken. Ingen skall rycka dessa nycklar ur min hand, fast jag är gammal och grå. Nej, de skola följa mig i döden. Och hittar man händelsewis på dem en gång, under gruset af denna borg, så kan man wara säker, att på denna plats föll den trogne Rander - Tyst! Hwad är det?

- Det ropar från muren: "Ett segel synes i fjärran"'.

- Det är helt wisst min fader, utbrast Gauthe med öfwerswallande glädje. Ut, att wälkomna honom! Hissen flaggan! Reden till mjödhornen! Och dermed skyndade han ut På muren. Han spejade med spända blickar ut åt sjön, igenkände sin faders snäcka och ropade mot den ännu på långt afstånd warande seglaren: Wälkommen min fader! Wälkomne åter I hans bålde män!

Då Gauthe war nära bortkommen i sin barnsliga och ädla hänryckning, och starkt fixerade den mot bryggan ilande seglaren, sprängde på löddrig häst en ryttare fram ur skogen, ilade upp till borgen och ropade med stark ifrande stämma:

- Rädda dig Gauthe! Din fader är mördad af kung Ingiald i Upsala. Det är ej din faders snäcka du ser. Det har warit hans. Ingialds blodhundar har röfwat henne åt sig, sedan de lömskeligen öfwerfallit och mördat din faders män. De komma nu, att taga dig och borgen med alla dess skatter. Rädda dig Gauthe!

En stund stod Gauthe förhängd öfwer hwad han hörde. Men snart återkom han till full besinning, och som ett retadt lejon rusade han upp i borgen, samlade sina män omkring sig, och utdelade wapen och befattningar. Snart war muren beklädd med wapenrustade män - och nu nalkades med saktad fart den kommande snäckan. När den kommit så nära bryggan, att man talande kunde höra hwarandra, ropade en röst:

- Gauthe! Wi komma med bud och helsningar ifrån kung Ingiald och ifrån din fader, den hugstore Filmer; de sitta nu båda i gästwänligt lag i Upsala-drottens herrliga salar och tömma mången skål till hågkomst af hugstore hädangångne, och till framgång och lycka för stora företag. Dig helser kung Ingiald att komma till honom att blifwa en af hans män! Dig helsar din fader att emottaga det ärorika anbudet, och bewisa dig i handling wara en wärdig son af din frägdade ätt!

- Ärofull för mig är wisst din konungshelsning; men är den ock sann: mig tyckes det luktar blod, och månne ej under dina fagra ord gömmer sig räfwalist?

- Hwi misstänker du så en mäktig konungs sändebud?

- Jag wet redan att min fader är af kung Ingiald, under gästwänligt lag i Upsala, mördad och bränd. Men bida, - när sanningen kommer i dagen, är ock hämnden icke fjerran.

- Din fader är icke död. Det är ju hans snäcka. Han bjöd mig taga den för att hemta dig, på det du ej skulle tweka att komma.

- Icke med list fångar du Filmers son; han fastnar ej på din krok. Ingen hugstor man, allraminst min fader, lemnar sin snäcka åt en annan, så länge han sjelf lefwer och är fri. I åren lögnare och bort med eder; bort I mördare, gästrättsbrytare, I Filmers hanemän, I fege nidingar, bort! bort! Och nu hwen en pilskur från muren ned på den wid bryggan liggande snäckan, som af detta owäntade mottagningssätt, redan började draga sig tillbaka.

- Du är förvillad Gauthe! Skall du så emottaga ett bud från kung Ingiald och ifrån din fader?

En ny pilskur blef swaret från Gauthe.

- Den der ungen lät icke fånga sig så lätt, som den gamle korsräfwen. - Men bida, wi få wäl dig ock i snaran en gång, och nog skall jag dra till, så att ögonen skola flyga dig ur skallen - mumlade en röst på den bortilande snäckan, som snart war försvunnen i aftonskymningen.

Natten steg in. I borgen slamrades med wapen och dryckeskärl. Allt war i en orolig spänning.

- Tror du de komma tillbaka, Rander? Frågade Gauthe.

- Så wisst som jag lefwer. De komma starkare igen.

Rander hade rätt. Midt i den djupaste natten landade flera galejor kring bryggan wid Filmersborgen och begynte ett ordnadt anfall på densamma. Länge och tappert afslogo de belägrade anfallen, och mången modig yngling stupade blodig utföre wallen, ett rof för foglar eller wilddjur, och på galejorna saknades icke heller blodiga brynjor. Länge pågick striden, utan att segren wardt afgjord. Omsider började Ingialds folk mot taken i borgen afskjuta pilar, wid hwilka rykande luntor woro bundna, och snart satt rödhanen skriande på borgtaket och flaxade omkring sig med glödande wingar. Härigenom blef försvaret inom borgen splittradt. Fienderna trängde in och nedgjorde allt som kom i deras wäg. Modigt mötte dem Gauthe och gömde sitt swärd i det första bröst, som wågade sig emot honom. Ett klubbslag, som träffade hans wenstra axel, förlamade hans arm. Han fällde skölden och nu rusade man emot honom med blixtrande brynjor. Den ena efter den andra af Gauthes män föllo, under det de tappert fäktade omkring sin höfding. Men nu inträngde elden i borgsalen. Nu föll takåsen ned och krossade Gauthes hufwud. Nu swämmade fienderna öfwerallt och Filmers-borgen brann långsamt ned i den hemska natten, ett återsken af illbragden i Upsala.

När Rander såg huru Gauthe och hans män woro slagne, huru borgen brann och fienderna hotande inträngde att plundra, gick han med sin nyckelknippa i den gömda gången, i den längst bort belägna delen af slottet, låste upp en dörr och försvann. Efter en stund kom han åter, bärande ett skrin i sina armar och gick upp till högsta tornet, midt genom ramlande och rykande bränder. Uppkommen på taket, såg han kring sig med gnistrande blickar och sade: "Se här, I lönnmördare och mordbrännare, se här, står gamle Rander, med Filmers skatt. Filmer har eder konung mördat, hans son och bålde män hafwen I dödat, den gamla ärorika borgen hafwen I wunnit och den brinner nu; men Filmers skatter skolen I icke winna: och dermed slungade han något ifrån sig, som tungt och plaskande nedföll i sjön och förswann i det djup, som war hardt nära stranden, och hwilket ännu i dag icke tillfryser, huru stark kölden ock må wara. Det war kung Filmers skatt, som den trogne Rander begrafde i Film-sjöns wågor. En stund stod han och såg omkring sig huru wildt elden frätte; då kände den gamle sitt inre gripas af en sällsam känsla. Med nyckelknippan i sin hand, den han upplyfte, utbrast gubben sålunda:

Då Gubben slutat sin utgjutelse, störtade han sig med nycklarna i handen modigt ned i de wilda lågorne och förtärdes med hela den ståtliga borgen, som blef förwandlad till en grushög. Ur branden, sade man, lyfte sig en skriande drake, som länge swängde sig öfwer den rykande borgen och slutligen slog sig ned i densamma, att der rufwa på kung Filmers skatter. Tusende år derefter lefde ännu berättelsen härom, och war en hemsk saga i Filmsbygden. För länge sedan har han upphört. Sista slägtet, som måhända kände sagan i sitt rätta sammanhang, dog bort med digerdöden, och ligger tyst under stensättningarne i ladugårdsgärdets backar, hardt nära inwid den kulle der Films-borgen fordom war belägen. Dock huru mycket än tiden och digerdöden må hafwa bidragit till sagans om kung Filmers utplånande, lefwer ännu kung Filmers namn qvar i bygden. Och har stället, der Filmsborgen stått, mer än en gång blifwit påhelsadt af winningslystne och widskeplige skattgräfware.

För långt, långt tillbaka, kanske före Kung Göstafs tid, hade en smed en Lördagsmorgon, i sällskap med sin 13:åriga dotter, gått ned till Films sjön, att fiska. Flickan rodde och fadren skötte fiskbragden. Hela dagen flackade de omkring på sjön, men fingo intet.
Komne in emot stranden af Filmers kulle, sköt smeden ut sitt nät i wattnet och började plumsa med forsken för att skrämma fisken på nätet. När han omsider skulle taga det upp, kändes det ovanligt tungt, och der war mycket fisk uppå. När han fått nätet nära till sig, såg han något swart, liksom ett skrin, fastnadt på detsamma. Smeden wände sig till flickan och gjorde en åtbörd med fingret, att hon skulle wara tyst, ty nu hade han funnit, som han trodde, på någon skatt, och då får man icke tala. Tyst satt flickan wid årorne, och tyst skötte smeden nätet, och plockade af den ena storbraxen efter den andra i båten. När han nu kom till den swarta klumpen, som fastnat på nätet, tog han ned i fickan efter sin fällknif, för att med den widröra fyndet, ty med stål måste sådant gods widröras, annars får man icke behålla det. Medan fadren sökte efter knifwen, kom en liten råtta simmandes, hoppade behändigt upp i båten, begynte leka med flickan, och göra diverse krumsprång kring henne. Flickan började flina och skratta, samt bortglömda årorna. Fadren såg sig om, för att se hwad det war, som framkallade munterheten hos flickan, blef warse råttan och ropade oförvarandes: kör ifrån dig rättungen och sköt årorna! Det behöfdes icke mer. Han hade talat, och när han wände sig till nätet, så war fyndet borta.
- Gamle mjölnarn i Nerqwarnen och twå andra drängar skulle en Thorsdagsqwäll gå till gamla Österbyängen och söka jordgods i Kung Filmers borgruiner. (Det lär inte duga att söka jordgods annars än på en thorsdagsqwäll.) Tysta gingo de åstad, försedde med spett och skyfflar, och när de kommit fram till stället, tände de på en lykta och begynte gräfningen. Aldrig ett ord kom öfwer deras läppar. Redan hade de gräfwit en temligen djup grop, men intet funnit ännu; då de kommo att se sig omkring fingo de se en underlig syn. De sågo en höna som kom dragandes med ett halmlass. Då de sågo förvånande på hönan som drog lasset, kom ett nytt under som gjorde dem helt och hållet bestörta: hönan frågade dem: "är det här wägen till bruket?" Då glömde sig en af skattgräfwarne och swarade förtretad: "drag åt h-e höna!" Och med detsamma war höna och lass sin wäg, lyktan slocknad, och der stodo de förvirrade i natten och mörkret och måste med oförättadt ärende återwända.
En annan gång hände sig, då man byggde stenmurarne kring prestängen, hwartill stenarna för det mesta togos från Filmers kulle, att man i backen påhittade en stor wacker sten, men som satt hårdt fast i jorden. Länge bände man med spett och stänger och just som man fått stenen lös, ringde det middag, hwarföre arbetarna gingo hem, lemnande sina spett stående kring stenen. När de återkomma stodo spetten i samma ordning de blifwit ställde, men stenen war borta. x)
x) När koleran rasade i Swerige inwigde referenten en kolera-kyrkogård på Filmers kulle, hwarefter twänne grafwar öppnades för blifwande koleralik. Under gräfningen hittades en urgammal nyckelknippa, som ännu förwaras på Bruket.

Många århundraden sedan Filmers borgen blifwit förstörd, och andra hyddor wuxit upp här och der i nejderna kom en dag ett segel swäfwandes öfwer böljorna och båten landade wid Filmers kulle. Upp på densamma trädde en man, som war af en hög och reslig wäxt, hade långt grått hår, som fladdrade kring skuldrorna, långt hwitt skägg, som räckte ned till midjan blå talande ögon, som lifligt lyste liksom af en helig eld, på sin hjessa bar han en tvåspetsad mössa, hans klädnad war som en messeskjorta, hwit och fotsid med en gördel om lifwet, och i handen bar han ett stort kors. När han kommit upp på Filmers kulle började han tala för det församlade folket om den hwite Christ, och talade så hjertligt, att hela folkhopen blef så betagen af talet, att de sade med en mun: wi wilje bygga en kyrka der wi kunna få höra talas om den hwite Christ. Men hwar skole wi bygga henne? Somliga wille, att man till kyrkoplats skulle wälja sjelfwa Kung Filmers kulle. Men andra sade: "icke här; ty här har en hedning bott och marken är fläckad med menniskoblod". Andra åter wisade till en hög sandås på andra stranden af Films sjön. En annan del kastade sina blickar åt de löfbewuxna backarne i storängen; der, sade de, mellan twänne de täckaste backkullar ligger en tyst, en fredlig dal. Der, der, låtom oss bygga templet. Denna mening blef för ögonblicket segrande. Med stor ifwer började folket släpa byggnadsmaterialier och werktyg till den förtjusande dalen, men knappt äro de komne dit förr än ett annat partie fick öfwerhanden. Denna olikhet i åsigter skulle säkert, liksom fordom wid tornbyggnaden i Babel säges warit fallet, förbistrat alla hjertan och gjort hela tempelbyggnaden om intet, så framt ej en osynlig hand gripit in i saken. Hwarken på Filmers kulle, eller i den der dalen, som ännu i storängen wid Österby igenfinnes under namn af Sakristihålet, skulle templet uppföras, utan der borta öfwer sjön, på den fria och höga sandåsen. Det släpades under nätterna af osedda händer alla byggnadens werktyg och materialier och ehuru de om dagarna fördes tillbaka till Sakristihålet, flyttades de åter om den kommande natten till den höga sandåsen. Omsider insågo alla, att det war Guds wilja att kyrkan här skulle byggas. Snart reste sig den enkla byggnaden och speglar ännu idag sin hwita bild i det förbiflytande wattnet i Films sjön.

I en af de små byggnaderna, som den tiden befunno sig på westra stranden af Stordammen och af hwilka en eller annan ännu står qwar, hade för långt tillbaka en gammal enka, hwilken som jag och alla enkor här wid bruket, hade en månadtlig gratial, samt nästan alla årstider, tillfälle till arbetsförtjenst, och då bruket derjemte bestod henne wed och kofoder samt ett planteringsland, så bergade hon sig ganska bra. Efter sin man hade hon ett wackert bo och derjämte litet pengar. En enda dotter war frukten af det äktenskap, som blef tidigt afbrutet genom döden. Denna dotter uppfödde enkan med all ömhet och omsorg, och som hon war både wacker och snäll, fick hon snart friare och blef gift. Enkan utstyrde sin dotter så hederligt och wäl, som önskas kunde, och höllt ett hejdundrande bröllop. Sjelfwa Patron war med och dansa med bruden och gaf henne en wacker brudgåfwa. När brudgummen togs ut, så war det så mycket folk för att fä se Henrik (så hette han och war hammarsmed), att alla gator woro fullproppade, och det war en så stor skara, som följde brudgummen, att när spelman war nere wid klockan räckte processionen ända upp på halfwa Qwinnogatan. På sådant sätt gingo de med brudgummen upp i kyrkan att bewista gudstjensten. sedan gudstjenstén war slutad kom bruden med sitt följe. Bruden åkte i en täckwagn, med 2 stora hästar före, och efter den kommo flera wagnar, och så blefwo brudparet wigde. - Jag minnes det liksom det warit i går, då stordamms Anna gifte sig med Lechous Henrik. Det war en ståt som war obarftlig och alla både önskade och spådde dem godt. Men hur det war, så gick det för dem, som för mången annan. - Deras glädje räckte ej längre än till bröllopsdagen. Anna war girig och snål. Henrik inte stort bättre; ehuru han ibland kunde lämna en och annan daler på Värdshuset som man sade; men fast Henrik gick dit, kostade han i sjelfwa werket icke det minsta på sig utan lät sina kamrater för det mesta bjuda sig. Han spelade rolen af en fattig så wäl, att man allmänt trodde honom Verkligen wara fattig. Den ena gången efter den andra blef swärmodren anlitad om lån af hwarjehanda, och godtrogen hade hon innan kort lemnat nästan allt hwad hon egde till dottren och mågen, som sjelfwe dock lefde snålt och ofta twungo Gumman, att umbära saker, som hon ifrån långliga tider tillbaka warit wan wid. Gumman blef gammal. Hon orkade ej mer som förr att arbeta. Hennes kläder och linnen förföllo, och blefwo icke mera af nya ersatte. Dotern blef liknöjd om den gamla modern och Henrik tog sig före att supa och så dröjde det icke länge för än wälmågan flög sin kos, och till slut blefwo de så fattiga att de knappt hade brödfödan. En dag kom gamla modren till dottren och magen och sade, kära Anna du wet hur jag styrde ut dig då du gifte dig och du Henrik wet wäl hur jag försåg edert hus. Nu är jag gammal och orkar ej reda för mig som förr, mina kläder äro trasiga, och mina lemmar utnötta, hjelpen mig, att få något på mig, att jag ej förgår i eländet.

Wi ha intet att lemna. Wi äro ju sjelfwa fattiga och lida brist och han sade sannt - så widt man kunde förstå och sluta sig till af utseendet inom huset. Gumman gick ifrån dem med blödande hjerta och tårade ögon. Inkommen i sin kammare satte hon sig i spisen och grät. In på qwällen kom dottren till modren med förskräckelsen i halsen och sade: Herre Jesus Mamma, Henrik har fått slag och är död - Gudantröstiga mig!

- Lugna dig bara - sade gumman och borttorkade en tår - lugna dig och haf din förtröstan till Gud.

- Ja det är godt och wäl - men hur skall det nu gå för mig?

- Gud styrer nog.

- Jag har ju intet hwarken till begrafning eller bergning.

- Bruket begrafwer wäl den fattiga, såsom tillförne skett, och hwad dig beträffar, så får wäl du liksom andra enkor, din gratial. Du är ensam,, och ännu arbetsför. - Du kan med Guds hjelp förtjena dig din rikliga bergning. Ger Gud dag, ger han råd också.

Efter begrafningen flyttade dottren till modren och bebodde samma rum med henne och man trodde nu att gummän skulle få bättre; men twertom. Dottren war och fötblef snål, nekade både modren och sig sjelf allt hwad nekas kunde, och det såg så fattigt ut inne hos dem, att alla förundrade sig öfwer hur det kunde wara så uselt för dem. Gumman hade warit förmögen, dottren hade haft ett wackert bo, och mannen en god förtjenst medan han lefde och ändock tiar det så fattigt för honom och fattigt äfwen för hans efterlefwande enka. En julafton sade modren till dottren, "i qwäll är ju julafton. I alla andra boningar wid bruket brinna ljus på landet och god mat wankas. Wi ha intet ljus och ingen julgröt - kära Anna gå och mjölka min ko - wi skola åtminstone äta litet uppkokt mjölk, och här är några styfwer, skynda till wärdshuset och köp ett ljus", - Anna mottog penningarna och gick ut att mjölka kon, när hon skulle bära in mjölken, mötte hon en som frågade, har du någon mjölk att aflåta, så låt mig köpa; jag betalar bra - Anna kunde ej motstå frestelsen, att förtjena några skilling, hon sålde hälften af mjölken och tog emot betalningen, invecklade den i en linnetrasa, jemte ljuspenningarna, och gick in i källarswalen och gömde dem. Dit hade hon gått mången gång tillförne och gömt på samma sätt. Inkommen till modren föregaf hon, att hon snafwat och då hade en del af mjölken sqwimpat ur kärlet, och på samma gång hade hon tappat penningarna och kunde i mörkret icke få igen dem. Gumman sade intet men suckade djupt.

Efter någon tid blef Anna sjuk och dog. - Hon begrafdes och nu satt gunnan ensam i sin lilla kammare i spisen, hon satt der mången dag och mången natt och tänkte på sin försvunna wälmåga och sina bortgångna wänner. En mörk afton, då det blåste och stormade förfärligt, och wågorne gingo skummige på Stordammen, satt gumman i sin tillslutna hydda och hörde hur stormen röt, och hwen kring alla knutar. Än tjöt det i skorstenen, än ruskade det på dörren, än knackade det på luckan, och än nådde hemska I ufwerop hennes öra. En rysning genomför derwid hennes inre.

- Tyst jag tror det bultar.

- Hwem är det som bultar?

- Låt upp det är jag - din dotter Anna. Låt upp, ty jag får ingen ro i min graf.

- Hwarföre får du ej ro i din graf? Stackars min Anna.

- Jo medan jag lefde war jag girig, unnade warken dig, mig eller min man något. - Allt jag kunde wände jag i penningar. Jag sålde allt hwad säljas kunde, och gräfde ned det. Folket trodde wi woro fattiga och dock hade jag många skatter - men de woro gömda; och ingen mer än jag wet hwar de ligga.

- Hu du förskräcker mig.

- Nej, kom och följ mig, och tag igen dina och mina skatter, att jag må få ro i min graf.

- Jag törs ej.

Då började dottren gråta och tjuta, som en hund och gamla modren öppnade dörren och följde henne bäfwande. De gingo till källaren, och der inne i swalen låg en hög stenar. "Här ligga de": sade dottren och förswann.

- När dager wardt, gick gumman dit och såg efter hur det war, och då igenfann hon der mer än en af de guld- och silfwersmåsaker hon gifwit dottren och dessutom en liten låda med hwita pengar m m. Derefter hördes aldrig mer att Anna kom igen, och gamla modren fick må wäl på sin ålderdom. Man gjorde en wisa härom, som jag hörde mången sjunga och sjelf äfwen sjöng i min ungdom.

Man berättar att dödoljan besöker ett hus der det stundar för lik. Man säger, att hon är ömsom lång, och ömsom en liten warelse, som inswept i en fotsid hwit mantel går om nätterna till de boningar der någon snart skall dö, och der bultar hon tre slag, än uppe på winden och än på dörren och hwar som helst, och slagen låta så dofwa, som man skulle klappa på en tom kista t ex en likkista. När man i någon boning hör sådana slag, kan man ta för afgjordt, att der snart sker dödsfall.

- Jag som har så många kära före mig i grafwen har ofta hört henne. När lilla Clas och Lotten dogo, war hon hos mig och bultade, och jag hörde slagen liksom på barnens wagga der de lågo och sofwo sött, som twenne Guds englar, och woro sunda och friska. Innan weckan hann till slut blefwo de båda twå röda som skarlakan och dogo. Herre Gud wälsigne barnen, de äro i godt beskyda. Men Herre du store Gud, hwad jag gret och sörjde. Min man sade då att han såg hur dödoljan kom stigandes gatan uppföre der wi bodde, stod en stund stilla, att hon sen gick in på gården och till war dörr och steg in i förstugan. Han trodde att det war någon qwinna, som gick in till oss. Men när han sjelf kom in och såg ingen i stugan mer än jag och båda barnen, wardt han helt förskräckt, och då jag fått eld på ljuset, war han blek om ett lik.

- Hwad går åt dig Jacob, är du sjuk? - Men aldrig ett ord till swar. Klockan kunde wara wid pass mellan 11 och 12 på natten. Han satte sig på soffan, och best han der satt, hörde wi tre dofwa slag, och straxt derpå tre dofwa slag igen liksom i wäggen.

- Herre Gud bewara barnen! sade Jacob.

- War inte så förskräckt. Barnen äro ju friska och raska. - Jacob swarade intet. Han bara suckade, och så gick han till hammarlabby (så kallas smedernas sofrum i ett litet bredwid hammaren uppfördt hus) att sofwa. Det der war om söndagsqwällen och söndagen derpå tackades för båda twå barnen, som dogo Fredagsafton.

När grannas mormor låg på sitt sista, så satt dottren wid sängen och läste en psalm, och sedan hon slutat läsa, såg hon hur det kom en lång hwitklädd warelse med långsamma steg och högtidlig hållning gångandes, liksom åt förstugudörren. Efter en liten stund hördes tre dofwa slag på dörren. Mormor sade då: Hon manar för mig, låt upp dörren för dödoljan. Hon bad mannen och mågen, dottren och barnen, ingen wille låta upp dörren och släppa in dödoljan; ty alla tyckte de om mormor, och wille få behålla henne. I en blink sprang dörren upp, och mormor sade: Nu ser jag dödoljan, hon kommer. De förskräcktes, bådo en bön och när den war slut, låg Mormor - död. Gud fröjde henne i ewig tid! suckade härwid Gramer.

- Gud gifwe oss en stilla och salig död! suckade Gramer, och derefter sade hon: hör nu barn ska ni få höra wisan om DÖDOLJAN:

Här slöt gamla Gramer. Tårar trillade utför gummans kinder. Hon reste sig upp och såg på klockan. Hon war nio. God natt barn - och barnen gingo, nöjde med sin afton hos Gramer.

Folksagan om dödoljan är egen och ensam för de ställen der Walloner finnas, således uteslutande wid Uplandsbruken. Hur denna folktro uppkommit och hwad den egentligen skall åsyfta, är icke så lätt att förklara. Sannolikast synes den hafwa inkommit med de i Gustaf den I:stes och sedan i Drottning Christinas tid inflyttade Wallonfamiljerne från Flandern, der katholsk tro och katholska kyrkobruk woro allmänt rådande. Den så kallade extrema unctio, huile extreme, eller sista smörjelsen, som är ett sakrament hos katholikerna, blef troligtwis af de till Upland kommande Wallonerne omtaladt och förswenskadt till Dödoljan. Oljan och den hwitklädda personen, som bar henne till den döende, blefwo sedan förwexlade till namnen, så att personen i stället för saken fick heta dödoljan. Då protestantiska kyrkan icke har något motsvarande sakrament, så gjorde folkberättelsen häraf en person, som i sin hwita drägt fick befattningen, att gå omkring och förebåda dödsfall. Numera har denna tradition upphört wid Bruken och bland der qwarlefwande Walloner. Men i sin ungdom hörde författaren till dessa rader dödoljan ganska ofta omtalas af äldre qwinnor och barn och har ansett den enfaldiga och Vidskepliga traditionen böra bewaras för att wara ett bewis på folkets religiösa bildning för icke många decennier tillbaka.

Då den enfaldiga Upländningen såg Bruken under sina ögon uppwexa, då han insåg nyttan af dem, äfwen för sig och de sina, så gaf han dem wissa skyddswäsenden, likasom han sjelf trodde på dylika.

Tomtebissen skall wara ett sådant skyddswäsende. Han föreställdes som en liten gubbe, klädd i grå Vadmalskläder, med röd spetsmössa på hufwudet och hans sysselsättning lär wara mångfaldig wid hammaren och masugnen. Han skall bland annat roa sig med att smida på den tid hammaren står d.w.s. mellan lördagsmorgonen och söndagsaftonen. Förnimmer man ett sådant smidande i hammaren på den sagde tiden är det ett godt tecken. Det bådar god hammargång och hög tillwerkning. Men troligen har man aldrig hört smidas när hammaren står, hwilket ock blir naturligaste upplösningen på hela dödoljesagan. Men mängden, uppwuxen wid urskogens och urströmmarnas sus, tror sig dock i sin enfald märka ett omärkligt andewäsende i en wanlig naturföreteelse, och sålunda uppstå dessa och dylika traditionella widunderligheter, som dock numera Gudi ware äran - äro utgångne!