Begynnelsen
"Vi böra icke anse bergen såsom ojämnheter, hvilka händelsevis blifvit på jordens yta placerade och utan afsikt att förskafa oss någon nyttig verkan. Alldeles icke! De öfverhopa oss med dagliga välgärningar. - Bergen gifva jordklotet styrka och stadga såsom ben i en kropp. De försköna världen och skaffa en angenäm omvexling. De lämna skygd mot kalla väder. - De hysa uti sina gömmor mångfaldiga skatter och i deras rämnor alstras ofta de dyrbaraste stenar. Bergen äro således ett alldeles nödvändigt stycke af skapelsen."
Dessa tänkvärda åsikter uttalades av J Fischerström under rubriken Berg i ett uppslagsverk, Nya Svenska Dictionnairen, som utkom under 1780-talet.
Huruvida något "berg" i Dannemora någonsin lämnat nämnvärt skydd mot kalla väder må väl lämnas därhän. Däremot stämmer avgjort Fischerströms utsago om de mångfaldiga skatterna. För dem har Dannemora med rätta prisats under århundraden.
När fyndigheten upptäcktes och vad man egentligen ursprungligen bröt är inte alldeles klart. Det finns spår efter mycket gammal bergshantering i norra Uppland, och det anses numera möjligt att brytning under inflytande av internationella kontakter kan ha börjat bedrivas åtskilligt tidigare än man förut antagit. Kanske redan långt före år 1000.
Denna brytning måste emellertid i så fall ha skett i utomordentligt blygsam skala. Några spår efter medeltida bergsbruksorganisation föreligger inte i trakten.
Ett bergsbruk av sådan omfattning att det lämnat spår efter sig i skriftliga källor började i Dannemora först mot slutet av 1400-talet, då en silverfyndighet upptäcktes i trakten. År 1481 meddelas att Sten Sture d ä och riksens råd till ärkebiskopsstolen överlåtit en fjärdedel av det silverberg i Films socken som nyligen upptäckts. Visserligen talas det i dokumentet väl om silver, bly och koppar men inte ett ord om järn, men det är dock tvivels utan Dannemora det gäller. Tanken på silverutvinning dök för övrigt upp även senare, även om företaget denna gång blev kortlivat.
Dokumenten från denna tid är överhuvud taget sparsamma. Nästa gång vi får höra om Dannemora - 1532 - visar det sig att bergsbruket är i full gång. Det är en inflyttad tysk, Joachim Piper, som har fått förnyelse på äldre privilegier och som har lagt ner stora kostnader på att bryta malm i Dannemora för att utvinna olika metaller, däribland järn.
Hans insatser blev emellertid av tillfällig art. Bara något decennium senare träder andra, mäktigare och mera kapitalstarka krafter in på scenen, beredda att "anfange det järnberg uti Dannemora". Det var 1545. Då bildades ett bolag - i sitt slag det första i Sverige - för brytning av malmen och dess smältning i närbelägna hyttor. Bolaget var svensk-tyskt och organiserades med 86 andelar. Konungen själv, Gustav Vasa, reserverade härav åtta för egen räkning, de övriga fördelades på ett dussintal personer.
Ledare för företaget var en lübeckare, Staffan Sasse, en man med ett skäligen brokigt förflutet - han lär bl a ha varit kaparkapten. Sasse var affärsman och skötte försäljningen. Platschef i Dannemora blev en annan tysk, Joachim Möller.
Det förefaller som om de tyska intressenterna i första hand tänkt sig exportera tackjärn från Dannemora - det fanns vid mitten av 1500-talet två hyttor vid gruvan, åtminstone en av dem sannolikt i Österby och dessutom en i Vattholma - men kungen lyckades med lämpliga medel övertyga dem om att tackjämstillverkningen borde kompletteras med framställning också av smidbart järn.
Smedjorna byggdes i nära anslutning till hyttorna. Vid denna tid fanns det gott om skog i trakten. Bruksgrundandet i norra Uppland innebar ofta kolonisation av hittills nästan öde marker. Skogen räckte för både hyttdrift och smide.
Den vanliga produkten var ännu osmundsjärn men Gustav Vasa verkade energiskt för ökad framställning av det kvalitetsmässigt mera avancerade och därför bättre betalda stångjärnet.
Bolagets historia blev kort. Redan efter ett par år var det konkursmässigt och övertogs utan ceremonier helt av konungen. Verksamheten växte därefter, långsamt men säkert. Strax efter mitten av 1500-talet låg den sammanlagda tillverkningen vid bruken sannolikt på omkring 15 ton om året.
Mårten Triewalds bekanta skapelse, den s k eld- och luftmaskinen efter engelsmannen Thomas Newcomens modell, var inte bara en av de första ångmaskinerna utanför England, utan också den största som dittills konstruerats. Den skulle klara både pumpning och uppfodring.
Med de gladaste förväntningar sattes maskinen igång 1728 och visst fungerade den, men alls inte till beställarnas belåtenhet. Det visade sig att vissa delar var för svaga för det ryckiga arbetssättet. Det blev ständiga driftsavbrott. Efter sex år upphörde verksamheten, sedan delägarna definitivt förlorat tålamodet. En långdragen process öppnades mot konstruktören.
Man kan fråga vad som var skälet till misslyckandet. I England var Newcomens maskiner vid denna tid redan talrika vid gruvorna och fungerade effektivt. Triewalds sakkunskap kan knappast ifrågasättas. En forskare som grundligt satt sig in i ämnet, Svante Lundqvist, menar att Dannemoramaskinens svagheter inte var större än vad som var att vänta, då i och för sig beprövad teknik flyttades till ett nytt land, som var beroende av andra konstruktionsmaterial än de tidigare använda, och där driften skulle handhas av oskolad personal. Han menar att misslyckandet är en parallell till vad som i dag händer när västerländsk teknik skall tillämpas i U-länder.
Under alla förhållanden har Triewalds maskin gett Dannemora en plats i teknikhistorien. Huset som en gång hyste maskinen står ännu kvar, något annat sådant finns inte bevarat vare sig i England eller på kontinenten. Ännu märkligare: Lindqvist har återvunnit och identifierat Triewalds ursprungliga ritningar, ett i sitt slag helt enastående fynd.
Vid mitten av 1700-talet försöktes en ny utväg att komma tillrätta med vattenproblem. För dryga kostnader sänktes då gruvsjön genom uppmuddring och bortsprängning av två fall vid Vattholma. I samband härmed förstördes en masugn och en såg för bruket på platsen, liksom också en kvarn och en såg för Uppsala Akademi. Även om kostnaderna för arbetet och skadeersättningarna blev ytterst kännbara - de utgår fortfarande - och resultatet ändå inte tillfullo motsvarade förväntningarna - sjön sänktes bara en dryg meter blev dock lättnaden avsevärd. År 1772 byggde man en ränna för att avleda läckvatten från pumpanordningarna och 1781 beslöts det att man skulle bygga en ny och större damm av sten och murbruk bakom den gamla påldammen.
Detta kunde dock inte hindra att en katastrof inträffade i samband med en ovanligt häftig vårflod 1795, då vattnet bröt igenom dammen och strömmade ner i gruvorna, som dränktes till 50 meters höjd över bottennivån. Först 1815 var läget åter normalt, gruvorna länspumpade och nya murverk uppförda.
I samband med detta arbete installerades 1805 en ny ångmaskin på tio hästkrafter, den första i Sverige av Boulton & Watts system. Ledare för arbetet var den bekante Samuel Owen.
Det är tydligt att hans förskräckelse tar överhanden över hans beundran. Att vara livstidsfånge här nere tycker han skulle vara det fruktansvärdaste tänkbara straff. - Avslutningsvis uppger han att 1.300 personer arbetade i gruvorna och att deras betalning bara var en daler kopparmynt om dagen.
Då var den ändå betydligt högre än hundra år tidigare, då månadslönen satts till 16 daler med en arbetstid som började kl 5 på morgonen och slutade kl 5 på kvällen jämte en entimmes ledighet för vardera frukost och middag. (Mulna dagar var det emellertid inte möjligt att hålla reda på tiden, då det fram till 1680 bara fanns en solvisare vid gruvan.) Dessutom hade man fjorton fridagar under höbärgningssäsongen.
Det bör emellertid ihågkommas att arbetarna under denna epok inte bara hade kontantlön utan också förmånen att kunna köpa en rad förnödenheter till nedsatt pris. Jämförda med t ex arbetarna vid bruken hade dock otvivelaktigt gruvfolket ganska dåliga arbetsvillkor.
Uppgifterna om antalet anställda vid gruvorna varierar avsevärt. En fransman, A Lamotte, vars resebrev är daterat 1807, uppger att maximalt 400 personer arbetade i gruvorna. Han noterar för övrigt med förvåning hur de kvinnliga arbetarna begagnade tiden under nedfärden i gruvan till flitigt stickande, lika tryggt som om de suttit i hemmets lugna vrå. - Andra resenärer berättar om den lätta skamsenhet de känt, när de jämfört sin egen oro inför nedstigningen i gruvan med arbetarnas sorglösa sätt att umgås med samma och större faror.
Uppenbart är att nästan alla resenärer efter besöket i Dannemora kände att de upplevt något helt extraordinärt. Miljön hade här, för att citera ännu en besökare, J T James, blivit formad på ett sätt som snarare tydde på en naturkatastrof än på mänskligt arbete. När H C Andersen på 1850talet reste i Sverige läste han i sin resehandbok, att gruvorna i Dannemora var "de älsta, största och rikaste i Sverige, de bästa i Europa" och hade "nio och sjuttio öppningar. Visst var Dannemora värt ett besök!
Norra änden av den berömda dagöppningen, Storrymningen, i Dannemora. Fotot är från 1927.
Åter till