Under slutet av 1700-talet försökte sig det nystartade gruvbolaget, Dals Bergssocietet, på att bryta silver i Dalsland och Gustafshyttan sattes därför upp i Fröskogs socken. Försöket misslyckas å det grövsta eftersom det fanns alldeles för lite silver för att göra brytningen lönsam. Förlusterna blev mycket stora för många av de inblandade. I boken har författaren Bertil Holmström låtit prästen och några av ortsborna "förverkligas" vid olika tillfällen under denna tid. Två av dessa personer är mina anfäder, Silversmältaren Johan Engberg och hans hustru Kirstin Eriksdotter.

Kung Gustafs silverhytta Den försvunne proberaren Baron Hermelin står i början av år 1775, efter sin framgångsrika värvningskampanj och företagets lyckligen genomförda konstitution, inför ett första inkörningsproblem.      Proberaren Nordenskiöld har trots uttryckliga order ännu inte infunnit sig vid sin nya tjänst i de dalsländska malmfälten. Ute vid de olika prospekteringarna växer nu högarna av malmklumpar utan att något besked kan ges om innehåll eller halter. Det är ett förargligt avbräck men rakt inte oöverkomligt för ett företag med stark likvid och villiga finansiärer.      Om nu Muhammed inte vill komma till berget så får väl berget komma till Muhammed! Eller åtminstone bitar av det, tänker Hermelin.      Så han arrangerar en lika komplicerad som dyrbar transport av den brutna malmen ned till Ädelfors smälthytta i Småland. En liten nätt utflykt med varje stenlass på bortåt 60 mil tur och retur. Med hästforor och båt och tidsödande omlastningar.      I ett brev till Bergskollegium påpekar Hermelin med skärpa det ofördelaktiga i att släpa omkring med berget på det här sättet. Behovet av proberare på plats är överhängande. * Jonas Hedberg, komminister i Fröskog, är vid fyllda 60 år sjuklig och utsliten. Långväga förrättningar under många år i det vidsträckta pastoratet, med vintertida vandringar på ibland upp till två och en halv mil på skarbågar genom snön, har tärt svårt på hans redan från början klena hälsa. Med nedsatt syn och hörsel och genom svår värk nästan helt tandlös måste han till och från ha hjälppräst.      Men han är mycket omtyckt av sina församlingsbor. Han har funderat en hel del över vem som för ett par år sedan i största hemlighet köpte upp några av socknens bästa gårdar. Knarrbyns, Sanneruds och Bocklaruds hemman hade expedierats på ett bräde. Och nu har ännu en ny sorts aktivitet under stort hysch-hysch inletts i bygden. Kan detta hänga ihop?      Alldeles oförberedd är han därför inte när en församlingsbo efter högmässan ställer frågan:      - Vet pastorn vad det är för ströfölk som kommit hit till socknen? Dom har ju inget folkvett alls. Snägalle är dom. Inte hälsar dom, och man får inte veta vad dom heter. Eller vad dom gör här, för den delen. Gästgivar'n i Hensbyn påstår att en som kom i går skräpper med att han kan förvandla gråsten till gull. Har en nå'nsin hört nå't så påkete? Va' ä' dä' för stöllar som härjar i bergen?    - Jo, en baron Hermelin har visst varit hos pastoratets kyrkoherde och presenterat sig, svarar Hedberg.      Men mer än att han var utsänd från Bergskollegiet uppe i Stockholm för att prospektera, alltså leta efter malm, hade han inte berättat.      - Malm! Det vet ju alla att den inte räcker till nå't. Alla som försökt här förut har ju bränt fingrarna av sig.      Hedberg nickar samförstånd. Men han röjer inte det som en bonde i förtroende berättat för honom: att baronen och hans folk gör nya försök till gårdsköp i bygden. En vet ju inte va' som pågår, hade bonden sagt. Men nå 't stort är det. Det är ett som är säkert.     Hedberg har sina aningar. Prosten i grannsocknen Tösse, där främlingarna också hade varit framme och lagt beslag på ortens järnbruk, trodde sig veta att uppköpen ingick i en större plan. Dirigerad från högsta ort och finansierad av nabober med vinster från handeln på Kina. Men vad porslinsbaronerna nere i Göteborg skulle ha alla dalsländska gårdar till, det hade inte prosten lyckats räkna ut. Ännu. Tössebäckens hamn i Vänern I början av det nya året får bygdens bönder en helt ny inkomstkälla. Den mystiske baronen hyr in allt som kan uppbringas av hästdragna slädar och släpor för att transportera stora mängder tegel och maskindelar från lastageplatsen i Tössebäcken, dit materialet seglats över Vänern, nästan två mil till målet för transporterna Hynån i Fröskog. Men ingen utomstående vet ännu ändamålet med allt detta byggnadsmaterial. under ortsbefolkningens nyfikenhet att ett hundratal meter ovanför Hynåns utlopp i Errsjön bygga någonting som efterhand växer till traktens största byggnad:      Murare och hantlangare börjar      - Dä' va' allt e' väldig stöva di bygger i Hensbyn, va'ska'dä' bli?      - Inte vet ja'. Ska' dä' bli e' körka tro? * Johan Engberg, ogift 29-årig hemmason, hör till de ortsbor som på respektfullt avstånd står och häpet betraktar de konstigheter som nu växer fram kring den tidigare så idylliska lilla Hynån.      Sedan hans far för något år sedan överraskande sålde gården har sonen inte haft annat än jakt och fiske, då och då avbrutet av sådd och slåtter hos grannbönderna, att sysselsätta sig med.      - Du där, hör han en röst samtidigt som någon slår honom på axeln med ett ridspö. Bakom honom står en man som han tycker sig känna igen men först inte kan placera.      - Du ser ju ung och stark ut. Har du inget annat för dig än att stå här och koxa?      Svaret uteblir när Johan plötsligt känner igen mannen framför sig. Det är ju främlingen som köpte fars och flera andras gårdar! Så svaret blir i stället:      - Näe, inte se'n far min blev av mä' går'n.      Främlingen mönstrar bondsonen uppifrån och ned:      - Men om du är arbetssam och trogen så kan du få arbete här och tjäna kanske 100 eller till och med 200 daler om året.      Johan Engberg blir stum.      Så mycket pengar?     Utan att ens tänka på att fråga vad han skall arbeta med tackar han ja på stående fot.      På hemväg från det som nu skall bli hans arbetsplats sysslar hans tankar febrilt med alla de möjligheter som i ett slag öppnat sig.      Giftermål med Kirstin, pigan i granngården?      Lilltorpet i Gobyn som står tomt sedan ett halvår?      Egen familj med barn?      Några husdjur?     Först när han kommer hem slår det honom att han aldrig frågade vad han skulle göra vid bygget.      Kanske snickra eller mura?      Och fortfarande vet han inte vem den mystiske främlingen är. Annat än att han köper upp gårdar.      Det är nästan obegripligt det som hänt.      Men samtidigt lockande och löftesrikt. Malmfälten i Dalsland En helt ny tid bröt under 1777 med full kraft in över den hittills isolerade landsändan. Stora moln av svart kolrök och vit vattenånga steg över skogsåsarna vid Errsjöns västra strand. Från tidig gryning till sen kväll ekade de dova slagen från bokverkets stampar i färd med att krossa malmstycken som brutits loss i bolagets sex gruvor runt om i häradet. Välkomna daler fortsatte att strömma ned i pengabörsarna hos de bönder vars foror nu i ett slag tycktes fylla alla stigar och vägar med sten­ och koltransporter till det omättliga verket vid Hynån. Gruvarbetare, en del ända från Norge, invaderade bygden. De bönder som inte redan sålt sina gårdar till gruvbolaget blev nu hyresvärdar för dess personal. Allmogen konfronterades för första gången med ett för dem hittills okänt begrepp: industrialism. Med respektblandad förvåning betraktade de vad som hände:      - Va ä di gör i Hensbyn?      - Jo, en påke som ä dräng hos baron säger att di gör sölver.      - Sölver? Nä dä måtte va skräppel. Inte finns dä nåt sölver där.      - Joho. I Gustafshytta ä dä fint som Faen å hemligt utå helvitte!   Fröskogs prästgård i Dalsland Den giktbrutne och nästan helt tandlöse gamle komministern Hedberg, som tidigare som mest haft ett par tre vigslar om året, ser sitt ämbete indraget i en helt oförutsedd förändring. Hela bygden har påverkats. Inte bara ekonomiskt och sysselsättningsmässigt utan också socialt. Det sjuder av verksamhet som aldrig tidigare. Allt fler okända ansikten uppenbarar sig snart sagt varje dag. Socknen tycks plötsligt vimla av personer som går i knäbyxor med stångpiska och pudrat hår. I den herrgård som hör till järnbruket Vitlanda, som gruvbolaget köpt in, bor numera gruvfogden och i säteriet Stenarsbyn har bolagets chef, Samuel Gustaf Hermelin, öppnat sitt kontor och tillsammans med sin maka Maria Elisabet, dotter till bergsrådet Samuel Sandels, flyttat in. En dag efter midsommarhelgen blir prästen uppsökt av ett par, där han känner igen mannen som ett av bygdens många nya ansikten. Hans namn är däremot obekant, men Hedberg har förstått att mannen är något slags befäl vid gruvarbetena. Däremot känner han väl till kvinnan. Hon är ett av hans tidigare läsbarn, Anna Maria Brand, en dotter av den berömda krigarsläkten Gyllenstorm som hade bott på Stenarsbyn innan den blev gruvkontor. Besökaren visar sig vara den person som bosatt sig på Vitlanda men också den okände mannen bakom de markköp som under de senaste åren flitigt sysselsatt socknens ryktesspridare och skvallerkärringar. Han uppger Olof Nauclér som sitt namn, och paret begär lysning för att ingå äktenskap i mitten av augusti. Hedberg har knappt släppt ut besökarna och börjat slå i sin almanacka färrän det står ett nytt par vid dörren. Den här gången är besökarna kända. Det är två andra av hans många läsbarn, hemmanssonen Johan Engberg och pigan Kirstin Eriksdotter. De är också ute i angeläget ärende. Komministern vet att Engberg hör till de bygdens söner som fått arbete vid det nya silververket.      - Hur går nu sådant till, undrar prästen och låter deras egentliga ärende bero tills vidare.      - Jo, jag arbetar i själva hyttan. Där har vi en stor högugn som vi eldar med kol. Där lägger vi malmstyckena som man rensat nere i bokverket och när det blir tillräckligt hett då rinner kopparn fram ur smältan.      - Koppar? Men, var det inte silver man skulle utvinna? frågar prästen förvånat.     - Jo, dä va dä nog. Men dä får pastorn lov te å behålla för sig själv: Sölvret tryter!      - Menar du att det inte finns något silver i malmen?      - Snälle pastorn, jag törs rakt inte säga nåt mer i saken. Hedberg avstår från att pressa smältaren och byter samtalsämne:      - Känner du denne Naucler som också har varit här och tagit ut lysning. Vad är det för en karl egentligen?      - Jo, dä ä allt en sträng herre. Dä va förresten han som köpte far från gårn.      - Men vad skulle han ha gården till? faller Hedberg in.      - Nåt infult va dä nog. Far säjer att han nog va bulvan, svarar Engberg, lätt otålig över fördröjningen.      - Penningen, penningen, mina barn, säger prästen. Ett djävulens gissel. Pass upp, Johan, så du inte ställer dig i den ondes tjänst bland alla helvetesugnarna där borta vid Hynån. Gammalt folk i Hensbyn säger att det inte finns något silver för att en trollkarl från Finland varit där och fått Bergsjätten att stjäla silvret och förtrolla det till guld. Det liknar ju rena vidskepelsen. Engberg kan, eller vågar inte bekräfta historien. Han är en av de få som bevittnat hur Naucler morgonen efter premiärsmältningen hade låtit prygla två gruvdrängar som skulle vakta smältan medan den svalnade men istället hade lagt sig att sova på ugnskransen. Detta hade ofelbart satt sina spår hos vittnena. Det enda han törs bekräfta är att den finske proberaren Nordenskiöld är spårlöst försvunnen. Hedberg återvänder till deras egentliga ärende:      - Jaha, då skall ni bli kornfästing och fästepiga ni två också.      - Jo, svarar Johan, vi vill ju ha besked så vi i tid får ordnat mä jakaröl å annat som hör te. Men prästen kan inte hitta någon ledig dag för vigsel förrän i början av november. Och med detta får det ivriga paret låta sig nöja.       Silverbaronen överger sitt blödande företag   "Kungen är en hycklare" Friherre Hermelin - "Silverbaronen" som han kallas av den dalsländska allmogen står vid ännu en korsväg på sin levnadsbana. Han har av den ständigt kraxande olyckskorpen Nauclér fått nya katastrofbesked. Den tidigare visserligen klena men ändå hoppingivande produktionsuppgången har, trots det dyrbara tillskottet från Ljusnarsberg, ändå sjunkit med nära hälften. Endast ett mirakel kan nu rädda Dals Bergssocietet från kollaps och Hermelin från vanära. Men undrens tid är ännu inte förbi. För några dagar sedan kom helt oväntat baronens svärfar, bergsrådet Samuel Sandels, resande till Stenarsbyn medförande ett besked som öppnade en utväg ur svärsonens dilemma. Hermelin skall på kunglig nåd under tre års tjänstledighet resa till Nordamerika. Offciellt för att studera de nya fristaternas industriella utveckling. "Detta är bara en biuppgift", hade Sandels förklarat. "Vad du främst skall ägna dig åt är att undersöka och uppamma deras intresse för att öppna merkantila och diplomatiska förbindelser med oss." Sandels kunde också berätta att det formellt var kanslipresidenten uppe i Stockholm som stod som uppdragsgivare, och att han själv fått uppdraget att under hand förse Hermelin med resemedel samt den tvivelaktiga uppgiften att överta ansvaret för gruvbolaget. "Då får nog käre far också hoppas på ett stort under, för här står det sannerligen illa till. Dryga 400 kilo rent silver fattas fortfarande för att affärerna skall gå ihop. Ändå blir det inte en enda styver i vinst, och förlusten ökar för varje dag. Allt vårt hopp om bättring är ute", hade Hermelin svarat och fortsatt: "Det blir svårligen mera tillskott från ostindiehandlare och skeppsbroadel. Vi har varit så sekreta som möjligt, men jag vet att Göteborg har haft spioner här uppe för att kunskapa om läget. Sedan min tillsynsman nu också blivit utsedd till gruvdistriktets geschworner kan jag ingenting göra om han slår larm hos delägarna. Varför Gustaf nu skickar bort mig och sätter er i mitt ställe kan jag inte rätt förstå. Det som här produceras kan ju inte glädja någon, varken ostindiehandlare, guldmakare eller ekonomiska revolutionärer. "Nu vet man ju aldrig riktigt vad som rör sig i kungens huvud", hade Sandels svarat. "Men i Stockholm sägs det att han har planer på att anlägga en koloni på andra sidan Atlanterhavet för att gynna även handel på Västindien. Kanske kan din resa vara en del i det spelet?" "Jag litar ändå inte på honom", hade Hermelin sagt. "Gustaf är i grunden falsk. Han försöker uppträda som en landsfader. Men säg honom emot så möter en despot." "Nå, nå", hade Sandels försökt lugna honom. "Visserligen är han den främste av hycklare, men nu vet jag genom Liljecrantz, som tillsammans med sin kines står högt i gunst hos kungen sedan de fått honom att ge Marstrand svenskt Porto Franco, att Kröjtsen fått order att hålla dig borta ur riket för ett tag. Kanske för att bjuda dig en sorti med hedern i behåll? Kanske inser han att du oförskyllt fått lida för något som redan från början var andras misstag? * Och så kommer det sig att de båda männen en sommardag 1782 på Stenarsbyns gårdsplan önskar varandra lycka till och god tur. Till dess man skall mötas igen om tre år: - Adjö, käre far! - Far väl, käre svärson. Tre år gå nog så fort, all den stund du har att tjäna Sverige i fjärran land. Under tiden skall jag försöka det som står i min makt, även om bolaget kommer på obestånd. Men ödet skulle se till att deras önskningar aldrig kom att gå i uppfyllelse. * Via Paris nådde Hermelin sin destination sent på hösten 1782. Hemma i Dalsland hade beskedet om baronens hastigt påkomna avresa gett kraftig näring åt rykten och farhågor för gruvbolaget och dess anställdas framtid: - Va' ska' baron te' Amerkat för? - Dä' vet en inte. Män nu går dä' nog utför mä' hytta', å' dä' rektit mä'. * Johan Engberg ligger nedbäddad hemma i sängen. Han har hög feber och hosta. Emellanåt drabbas han av svår yrsel. Han har inte kunnat gå till sitt arbete i silververket på flera dagar. Det hade börjat för några månader sedan med hosta som i stället för att avta stadigt blev allt värre. De sista dagarna innan han tvingades till sängs hade det funnits blod bland de upphostningar han spottat ned i smältan. Och det som bara för något år sedan såg så löftesrikt ut för honom och hans Kirstin, med arbete och ett eget hem, hotas nu från två håll - genom bolagets kris och Johans sjukdom. Fältskären Gefthorn har lämnat orten för en tjänst som skeppsläkare på en av ostindieseglarna, och den person som satts i hans ställe har ingen bot att ge till andra än barnsängskvinnor. En klok gubbe har tillkallats från en av grannsocknarna och konstaterat att det Engberg och flera andra vid verket drabbats av är "kjöv". En farsot som kommit till bygden med de norska gruvarbetarna. Uppe i baracken "Baggehagen" i gruvsamhället, där normännen är inkvarterade, har var och varannan drabbats av det envetna hostandet, lät kvacksalvaren meddela. Samt några verkningslösa ordinationer.       "Om hon så försänktes till avgrunders rand"   Silverbyn i Dalsland Dalslands gruvor övergavs på nytt. Under 1787 tystnade bokverkets stampar, och smälthyttans rökmoln upplöstes och försvann. Kolmilorna revs ned, och den livliga skytteltrafiken till och från verket upphörde. Tystnaden sänkte sig på nytt över bygden, och ortsborna fick nu på nära håll stifta bekantskap med ännu ett nytt tidsfenomen: industrikris! De ruskade bekymrat på sina huvuden inför det egendomliga som hade utspelats alldeles framför deras ögon. Utan att de egentligen förstått hur eller till vilken nytta: - Nu har di sluta mä' smältinga i Hensbyn. - Ja, Skam vet hur di har gjort, alle disse fine karlarna. - Jo, du, nu ä' dä' nog bäst å' hölla läppen. Med nedläggningsbeslutet fattat återstod för delägarna att bestämma hur man skulle avveckla endast sju år gamla verksanläggningar och övriga stora fasta tillgångar. Antingen starta någon ny form av verksamhet eller försöka avyttra egendomen. En idé som väcktes att på delägarnas bekostnad bygga om "denna vidlyftiga byggnad som blivit med obeskrivlig kostnad uppförd", till ett järnbruk möttes av delägarnas kompakta iskyla. De grundlurade aktieägarna hade definitivt tröttnat. Beslutet blev istället att helt enkelt vänta. Jord- och skogsinnehavet, som ju tillsammans med anläggningarna var det enda av värde i bergssocietetens kvarlåtenskap, skulle hållas samlat "i väntan på någon spekulant". * Så hade Dals Bergssocietet kommit till resans ände. Verksamheten var nedlagd. Bergsrådet Sandels, komminister Hedberg, silversmältare Engberg och unga fru Hermelin avgångna med döden. Baron Hermelin och geschworner Naucler borta från den dalsländska arenan.

Lite mer att läsa om detta på Expressen.se .